Jonas Sjöstedt förklarade på pressträffen 14/1 att man i nuläget inte kan trycka gult
– vilket betyder att lägga ner sin röst i omröstningen om ny regering och därmed släppa fram den med Centerpartiet och Liberalerna samarbetande Socialdemokraterna och miljöpartiets regering. Sjöstedt kritiserade hårt den kraftiga högervridning som Löfven gått med på, för att få med L och C i båten. Han krävde för att rösta gult
garantier för att en rad reformer som den tidigare Löfven-regeringen på Vänsterpartiets initiativ genomfört inte upphävs. Och han vände sej framförallt mot förnedringsklausulen
, den skrivning som S-MP-L-C formulerat, och som slår fast att Vänsterpartiet ska vara borta från allt politiskt inflytande under mandatperioden.
Att skriva in detta i regeringsunderlaget och samtidigt kräva att vänsterpartiet ska släppa igenom en sådan regeringskonstellation är, för att uttrycka det lindrigt, minst sagt märkligt.
Nu kräver Vänsterpartier samtal med Socialdemokraterna för att slå fast att kontakt i politiska sakfrågor mellan dessa två partier ska kunna upprätthållas även under den kommande mandatperioden.
Socialdemokraterna verkar, om man läser olika kommentarer, inse att man verkligen klampat i klaveret genom att tillmötesgå Liberalernas och Centerns krav på att den så kallade förnedringsklausulen ska ingå i uppgörelsen.
Men det är ju så att det är själva sakinnehållet i S-MP-C-L-överenskommelse som är det allvarliga. En överenskommelse som man måste beteckna som en krigsförklaring mot arbetare, låginkomsttagare och arbetslösa; som ger uttryck för en inriktning på privatiseringar och en extremt antifacklig politik.
Med den reaktionära majoritet, bestående av högeralliansen och Sverigedemokraterna, som finns i riksdagen efter valet 2018 och en socialdemokrati som är helt bakbunden av de 73 punkterna i överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna, är det naturligtvis nativt att räkna med någon framgång för motståndet mot högerpolitiken i riksdagen. I denna församlingen kommer inga protester från Vänsterpartiet att ha någon betydelse. Det verkliga motståndet mot högerpolitiken måste därför komma utifrån, genom folkliga mobiliseringar mot nedskärningar försämringar.
Utfrysningen av Vänsterpartiet är i grunden ett uttryck för att de borgerliga partierna är angelägna om att isolera den enda kraft som de uppfattar som ett hot mot den nyliberala agendan. Detta är inte märkligt och därför inte heller upprörande
. Det handlar om en klassmotsättning. Och samtal med en Löfven-regering som så uppenbart valt att acceptera en politik dikterad av borgerligheten kan inte vara det som nu bör eftersträvas. I stället är det socialdemokratins gräsrötter vänstern måste vända sig till.
Vad Vänsterpartiet därför måste koncentrera sej på är kampen mot det nyliberala programmet. Och då räcker det inte att protestera i riksdagen. Vad som krävs är mobiliseringar av fackföreningsmedlemmar, hyresgäster och folkrörelser.
Vänsterpartiet borde göra allt för att hjälpa fram en sådan mobilisering och själv ge politisk tyngd i kampen. Som en del i en sådan kamp kan man ju inte samtidigt släppa fram den regering som vill genomföra denna extrema nyliberalism. Men gul eller röd knapp är faktisk inte huvudfrågan. Det är den framtida inriktningen på utomparlamentarisk motstånd som är det allt annat överskuggande och väsentliga!
Ledarredaktionen
eFOLKET
