eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme!!

Tidningen Filters utpekande av den så kallade Skandia-mannen som Olof Palmes mördare har rönt stor uppmärksamhet. Och ledningen för mordutredningen har, genom chefsåklagaren Krister Petersson, inte förnekat att Skandia-mannen är ett spår som utredningen nu ägnar stor uppmärksamhet.

Bakgrunden till intresset för Skandia-mannen – som under mordkvällen arbetade övertid i det hus på Sveavägen som Olof Palme just passerat då han sköts till döds – är en kombination av märkliga händelser och orimligheter i flera uppgifter som han lämnat till medier. Att han politiskt befann sig på högerkanten, tyckte illa om Olof Palme och hade viss vana vid hantering av handeldvapen, har inte minskat sannolikheten – stor eller liten – för hans delaktighet.

Redan 1991 gjorde veckotidningen Proletärens Olle Minell en gedigen genomgång av de många underligheter, som sammantagna enligt honom tydde på att Skandiamannen (i fortsättningen S-m) var delaktig i mordet.

Faktum är att starka misstankar på ett mycket tidigt stadium riktades mot S-m;  både från Skandias säkerhetschef Per Häggström och kriminalinspektören Erik Skoglund, som på uppdrag av mordutredningen kartlägger vad som förevarit i Skandia-huset under mordkvällen. Även Skandias personalchef Roland Bergström, som blev uppringd av S-m dagen efter mordet angående klockslaget (23.19) för dennes utstämpling, har uttryckt misstänksamhet.

Säkerhetschefen Häggström planerade en kontroll av SM:s arbetsplats, för att “leta efter vapenfett och vapendelar”. Kontrollen blev aldrig av, något som Häggström senare sagt att han ångrar.

Kriminalinspektören Erik Skoglund delar Häggströms misstankar om S-m:s delaktighet. Men då han återkommer efter sin sommarsemester avpolletteras han från utredningen. Hans Holmér påstår att han anser att S-m är “en elefant i en porslinsaffär”. Förmodligen menar han att S-m är en mytoman, och därför inte intressant för utredningen. Inte som vittne heller. S-m skall ej ägnas något intresse. Intresse ska ägnas PKK, och inget annat.

Filters redaktion säger sig vara säkra på att S-m är mördaren, och tycks dessutom mena att han ensam utfört mordet.

Varken den eller den andra uppfattningen förefaller rimlig. Om S-m har med mordet att göra har han knappast varit ensam gärningsman, och om han har haft medbrottslingar finns det mot bakgrund av vad som nu är känt ingen anledning att hålla för särskilt sannolikt att just han är skytten.

Alltså: att S-m, som brådskande stämplade ut 23.19, upptäckt det på Sveavägstrottoaren promenerande paret Palme, och då han råkade ha en skarpladdad Magnum-revolver i fickan, hastigt bestämt sig för att begå mordet, är minst sagt orimligt att tänka sig.

Om han är delaktig så måste han från sin position inne i Skandia-huset tagit emot ett meddelande om att Olof och Lisbeth Palme lämnat biografen och börjat vandra söderut på Sveavägen.

Fanns det denna kväll någon spanande grupp aktiv i centrala Stockholm som kommunicerade med så kallade walkie-talkies?

Ja, det fanns en sådan grupp. Den stod under ledning av en kvinna vid namn Barbro Sagnell. Om Barbro Sagnell (som avled år 2000) och hennes hemliga grupp, en del av ett för allmänheten dolt nätverk av underrättelseorganisationer, skrev redan 1971 den kände journalisten Åke Ortmark i sin bok Maktens redskap (sid 74):

“Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas. Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot det som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna svenska samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är allt för oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor gripa in och ta saken i egna händer.

Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam inom FRO, alltså den frivilliga radiostationen.”

Det som Åke Ortmark inte kände till 1971 var att Barbro Sagnells grupp ingick i det svenska så kallade Stay-Behind-nätverket. Ortmark delade sin okunskap om det av CIA initierade nätverket med så gott som hela det svenska folket. Inte heller riksdagens ledamöter kände till det. Och i den svenska regeringen endast ett fåtal.

Stay Behind skapades på initiativ av CIA. Redan under andra världskrigets slutskede började den USA-amerikanska underrättelsetjänstens föregångare (OSS) lägga grunden genom rekrytering av italienska fascister. Drivande var Allen Dulles, som 1953 usågs till högst CIA-chef. Stay Behind i Italien hade som främsta uppgift att bekämpa det stora kommunistpartiet. USA fruktade att partiet, tillsammans med socialistpartiet skulle kunna bilda en regering baserad på en majoritet i parlamentet.

Ordet Stay Behind syftade på en påstådd målsättning förbereda grupper som också skulle kunna strida bakom den sovjetiska krigsmaktens linjer i händelse av en ockupation.

Stay-Behind-organisationer bildades under 50-talets första år i de flesta europeiska länder, och även i Sydafrika. I Italien gick nätverket också under beteckningen Gladio (Svärdet). Överallt dominerade bland rekryterna högerfolk, fascister och gamla nazister. Så även i Sverige.

1951 anlände William Colby (chef för CIA 1973-75) till Stockholm. Uppgiften var att bygga upp Stay-Behind-nätverk i Skandinavien. Hans främste samarbetspartner inom det politisk etablissemanget var socialdemokraternas partisekreterare Sven Aspling.

Det svenska Stay Behind hade 1954 fått fast form, och chef blev försäkringsdirektören (Thulebolagen) Alvar Lindencrona (med bakgrund i bland annat Försvarsdepartementet, Kommunikationsdepartementet och Luftfartsstyrelsen). Lindencrona lämnade 1978 posten som chef för Stay Behind. Hans efterträdare blev förre verkställande direktören i SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen) Curt Steffan Giesecke. Den senare innehade befattningen fram tills någon gång under 90-talets första hälft, då nätverket förmodas ha lagts ner. Exakta uppgifter existerar inte. Den hemliga organisationen hade inte ens ett officiellt namn. I Tage Erlanders dagbok kallas nätverket “Lindencronas kommitté”.

Endast ett fåtal ledande politiker kände till den hemliga CIA-skapelsen. Förutom Tage Erlander inrikesministrarna Eije Mossberg och Rune Johansson. Också den senares statssekreterare, sedermera rikspolischefen Carl Persson tillhörde den exklusiva skaran informerade.

Mellannivån i nätverket utgjordes av militära högerextremister; ofta med rent nazistisk bakgrund. Centrala på denna nivå var armémajoren Anders Grafström och nazistledaren Otto Hallberg. Båda hade deltagit på Hitler-Tysklands sida i det så kallade finska fortsättningskriget 1941-44, det vill säga angreppet på Sovjetunionen. Hallbergs “kamratförening” Sveaborg, med starka nazistiska inslag och kopplingar, blev en rekryteringsbas i uppbyggandet av Colbys svenska Stay Behind-filial.

Eftersom Stay Behind officiellt aldrig existerade vet vi inget säkert om nätverkets omfattning och utbredning. Det var ju också en helt central del i projektets affärsidé: Ingen demokratisk insyn. Det vi idag vet är att det fanns en indelning i regioner och celler. Gräsrötterna – hemvärnsmän, vapennördar, agentromantiker, televerksanställda, lokala fackliga ledare och allsköns “samhällsbevare” på högerkanten – kände aldrig till identiteten på dem som inte tillhörde den egna cellen. Användandet av pseudonymer var legio när ledare för olika regioner sammanstrålade utanför cellen de ingick i. Gissningar om att det totala antalet i nätverket uppgick till cirka 500 har förekommit.

I ledningen för organisationen ingick krigsmaktens överbefälhavare och ytterligare några höga militärer, liksom rikspolischefen, och chefer inom SÄPO och den militära underrättelsetjänsten. Det så kallade “näringslivets” toppar var också representerade.

Men majoriteten av regeringens medlemmar och Sveriges Riksdag och det svenska folket var som sagt fullständigt ovetande.

Ganska snart uppstod friktioner. Det har påståtts att Tage Erlander och den socialdemokratiska ledningen ville undandra det svenska Stay Behinds styrning från USA och CIA. Samtidigt överfördes kontrollen av samordningen mellan de olika nationella Stay Behind-nätverken till en hemlig NATO-institution. Genom intervjuer med deltagare som genomförts på senare tid har det framkommit att det brittiska MI6 fungerade som en sorts “mentor” för svenska Stay Behind. Det gällde då främst vapenträning.

Friktionen på hemmaplan kan ha spelat en roll för skapandet av IB, ledd av Olof Palmes bekant socialdemokraten Birger Elmér. Denna hemliga underrättelsetjänst spjälkades sedan i flera likaså hemlig delar, med mer eller mindre anknytning till den militära underrättelsetjänsten SSI. Mellan den socialdemokratiska fraktionen av IB och Rikspolisstyrelsen Säkerhetsavdelning (SÄK eller “Säpo”) utvecklades ett förhållande präglat av konkurrens och irritation. Inom Säpo fanns dessutom en stark fientlighet gentemot särskilt Olof Palme.

Stay Behinds existens blev känt först i början av 90-talet. Det var i Italien skandalen uppdagades, och det skedde i kölvattnet av undersökningar om bakgrunden till en rad uppseendeväckande och blodiga terrorattentat som ägt rum under 80-talet. Mest känt är sprängningen av järnvägsstationen i Bologna. Stay Behind genomförde också terrorattentat i andra europeiska länder under 80-talet, och motivet var att vrida politiken åt höger med hjälp av “spänningens strategi”.

I Italien ledde avslöjandet av Gladio/Stay Behind till upprörd politisk debatt, och till och med i EU-parlamenten diskuterades skandalen. Så ej i Sverige! I vårt land tycks mottot ha varit: Locket på! Och detta gäller uppenbarligen även 2018.

Stay Behind i Stockholm den 28 februari 1986

Så hur vet vi att en Stay-Behind-grupp under ledning av Barbro Sagnell var aktiv i centrala Stockholm under mordnatten? Bland annat genom vad en av nätverkets gräsrötter berättat.

Donald Forsberg – attackdykare, agent inom den mlitära underrättelsetjänsten och tillsammans med SÄPO-mannen Tore Forsberg (inte släkt), involverad i försök att knyta missbrukaren Christer Pettersson till mordet på Olof Palme – kommenterade under ett radioprogram (“Spionjägarna”) i Gotland P4 uppgifterna om personer med walkie-talkies som varit synliga i närheten av platsen för mordet. Forsberg har i senare sammanhang upprepat och kompletterat sin berättelse; som handlar om att han själv verkat inom “Barbro-gruppen”. Och att han under mordkvällen stött på medlemmar av den gruppen.

– De hade de där apparaterna innanför sina rockar men då och då var de ju tvungna att dra upp antennerna och blotta sig, när de skulle ha samband. Och troligen är det därför det finns så många vittnesobservationer av walkie-talkies under kvällen då Palme mördades.

– Vid ett krisläge fanns det en uppgift att fylla, och de ville öva i fredstid. Samtidigt hjälpte man FMN (Föräldraföreningen Mot Narkotika) med att förmedla uppgifter till en kommissarie på Rikskrim så det var två flugor i en smäll.

Donald Forsberg hette som ung Möller och växte upp i Eskilstuna, några stenkast från denna tidnings redaktionslokal. Under tonåren blev han bekant med en person som var vad man skulle kunna kalla en “radionörd”. Möller/Forsberg blev fascinerad och det handlade även om “spaning på skumma personer”. Fascinerad blev han också när han träffade sin biologiske far, den förre främlingslegionären och Stay-Behind-agenten Harry Forsberg. Vilket bland annat ledde till namnbytet och, får man förmoda, Donald Forsbergs intresse för Stay Behind.

Att Barbro-gruppen skulle vara inblandad i mordet på Olof Palme avfärdar Forsberg enligt den ovan citerade Aftonbladet-artikeln som “nonsens”. Och kanske var detta avfärdande meningen bakom Donald Forsbergs plötsliga beslut om att informera det svenska folket om bakgrunden till walkie-talkie-observationerna. Uppgifter om Stay Behind och Barbro-gruppen hade börjat att cirkulera, och anfall kan ju som bekant ibland vara bästa försvar… Men istället kom hans avslöjande, möjligen mycket oavsiktligt, att bidra till att rikta ljuset mot de dunkla vrår där Barbro Sagnell och hennes ljusskygga grupp opererade.

Här kan finnas anledning till att dröja vid frågan varför existensen av walkie-talkie-spanare energiskt förnekades av ledningen för Palmeutredningen. Hans Ölvebro och åklagarna Anders Helin och Jörgen Almblad (som blev ställföreträdande chef för Säpo 1989, när han lämnade mordutredningen) kände naturligtvis till Stay-Behind-gruppens närvaro. Ändå gick man så långt som till förlöjliganden av vittnesuppgifterna som rörde walkie-talkies. Handlade det om att skydda en statshemlighet?

Intressant är också det resonemang som Ulf Dahlsten, Olof Palmes statssekreterare, för i en telefonintervju som den kände och allmänt respekterade granskaren av mordutredningen Gunnar Wall gjorde med honom 2015, och som finns redovisad i Walls bok Konspiration Olof Palme. Det vi kan läsa där (sidan 207 i boken) är förvisso värt att notera:

Ulf Dahlsten resonerar lite grann kring sin uppfattning att det har gått att avfärda andra teorier (än den om Christer Pettersson som mördaren – eFOLKETs anmärkning) om hur mordet gått till. Och i det sammanhanget säger han:

“Och så fanns de här poliserna som höll på med sin privatspaning. Ja, privatspaning var det väl inte, knarkspaning.”

Vad är det du syftar på nu?

Ulf Dahlsten: “Jo, de här killarna som hade walkie-talkies.”

Talar du om något som du blev informerad om på ett tidigt stadium?

UD: “Tidigt och tidigt, det kommer jag inte ihåg, men det blev jag informerad om.”

Under den tiden när du var statssekreterare?

UD: “Ja det var väl det. Jag tror det. Eller om det var i ett av de senare förhören eller samtalen med polisen, det kommer jag faktiskt inte ihåg längre. Men det var ju osannolikt att en sådan grupp skulle ha varit inblandad i mordet. Ett: de var ju faktiskt där för att de hade en annan agenda. Och två: det skulle ha läckt, alla de där killarna skulle inte ha hållit tyst…”

Hur mycket folk var inblandade i det då, var det en stor grupp, eller?

UD: “Det var ju ett antal, jag kommer inte ihåg det längre, men någonstans mellan sex och tio eller vad det var.”

De var ute och spanade omkring Sveavägen helt enkelt?

UD: “Ja, precis. De var nere vid Tunnelgatan (Olof Palme mördades i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan – eFOLKETS anmärkning) och gick med walkie-talkies. Det är fortfarande lite oklart för mig om de var på officiellt uppdrag eller om det var något de själva hittat på att de skulle göra. Men det handlade om knark.”

Var det inte konstigt att de inte kallades in i samband med rättegången? De kunde ha gjort betydelsefulla observationer, tycker man.

UD: “Nej, det var ingen av dem som var fysiskt på Sveavägen, de var i omgivningen. De såg ingenting. Det är klart man kollade dem, det var ingen fara.”

Men alla de här vittnesmålen som har kommit upp skulle ha handlat om dem då?

UD: “Ja, det är ju Leif GW Perssons stora teori att det skulle ha att göra med mordet. Han vill ju så gärna att det ska vara polisen.”

Men vem var det som berättade detta för dig?

UD: “Jag kommer inte ihåg. Men vi hade en kille på justitiedepartementet som var regeringens kontakt med Palme-gruppen, ett departementsråd, och han rapporterade till mig. Det var han som som senare blev riksåklagare.”

Klas Bergenstrand. (1991 blev den rapporterande “killen” – vars namn UD inte kommer ihåg – ställföreträdande rikspolischef; 1994 utsågs han till riksåklagare, och 2004 till generaldirektör och chef för säkerhetspolisen. På Säpo efterträdde han förre åklagaren i Palme-utredningen, Jan Danielsson. Bergenstrand avled hastigt och mycket oväntat i en hjärtattack 2007, 61 år gammal. Den motionerande och vältränade Säpo-chefens plötsliga död uppmärksammades stort i medierna. – eFOLKETs anmärkning)

UD: “Ja, just det. Han rapporterade till mig om sådana här saker.”

Så det var han som berättade för dig?

UD: “Troligtvis, men jag kan inte säga säkert.”

Om inte Ulf Dahlstens märkliga – för att inte säga motsägelsefulla och svamliga – sätt att besvara Walls frågor inte handlar om att dölja uppgifter han känner till, måste tolkningen bli att någon – förmodligen Bergenstrand – rapporterat om Barbro Sagnells grupp, men uttryckt sig medvetet så vagt att Dahlsten inte fattat att det handlade om CIA-skapelsen Stay Behind under ledning av en fanatisk Palme-motståndare. Och med tanke på Dahlstens position och resurser framstår hans inställning (“det var Christer Pettersson, för Lisbeth har ju sagt det”) naturligtvis som antingen naiv eller som ett uttryck för ointresse. Men möjligheten att Ulf Dahlsten medvetet “i statens intresse” medverkar i en mörkläggning kan naturligtvis inte heller rakt upp och ner uteslutas.

Stay Behind hade också tidigare skuggat Palme.

Stay-Behind-agenten Donald Forsberg påstår att det vore “nonsens” att påstå att Barbro-gruppen skulle kunna ha varit inblandad i bevakning av Olof Palme under mordkvällen. Med säkerhet vet Forsberg att det är han själv som far med nonsens, när han påstår detta.

Redan 1999 berättade en före detta militär och Stay-Behind-agent i en teve-dokumentär, gjord av Lars Borgnäs, om hur det stod till och om hur det kunde gå till inom den svenska grenen av den NATO-samordnade rörelsen:

“Hatet mot Palme var otroligt intensivt i rörelsen. Han sågs som en förrädare… Jag vet helt säkert att man i perioder övervakade Palme, men också några andra socialdemokratiska politiker. Den övervakande gruppen bestod av fyra till sju personer. Man hade bra teknisk utrustning, telefonavlyssning var inget problem. Jag tror att det förekom buggning också. Och när man övervakade fysiskt hade man radiosamband. Jag var inte själv med om att övervaka Olof Palme, men jag vet att det gjordes. Inte kontinuerligt alltså, men i perioder.”

En bild av den grupp som Ulf Dahlsten beskrev som självklart upptagen med annat än Palme. (“Och det är klart att man kollade dem. Det var ingen fara”…) En fara såg i alla fall Borgnäs sagesman, som lämnat de högerextremistiska miljöerna. Han fruktade att det “kunde gå honom mycket illa”, om hans identitet röjdes, och framträdde anonymt i teve-dokumentären.

Stay Behind övervakade Palme, en politiker man hatade. Men kan det vara så att Barbro Sagnells grupp till och med har medverkat i mordet?

Ja, hävdar Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo åren 1967 till 1978. Han har för författaren Anders Jallai berättat om sina något speciella erfarenheter vad gäller Barbro Sagnell och hennes grupp.

En dag i januari 1975 blev han på sitt kontor på Säpo uppsökt av en mycket speciell kvinna.

– Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra ägnade sig åt.

Frånstedt förstod ganska snart att rörde sig om “en väl organiserad grupp som ägnade sig åt hemlig registrering och övervakning”.

Barbro Sagnell upplyser Frånstedt om att hennes grupp samarbetar med IB, oklart vilken fraktion. Det finns i Stockholm en ytterligare grupp, vid sidan av Sagnells. Den går under namnet grupp Lennart, alternativt grupp Leon.

Frånstedt får i uppgift att säkerhetskolla grupp Barbro, och namnen på gruppens medlemmar levereras av svenska Stay Behind’s högsta chef Alvar Lindencrona.

Frånstedt lämnade Säpo 1978, och slog sig ner i Malaysia, där han ägnat sig åt affärer i säkerhetsbranschen. När han efter mordet på Palme fick höra om walkie-talkie-observationer drog han sig till minnes Barbro Sagnells grupp. Gruppen han elva år tidigare fick i uppgift att undersöka.

– Det slog mig då att de här människorna som nämndes i i uppgifterna om walkie-talkies, det kan ha varit den här gruppen. det var sannolikt att de borde ses som möjliga mördare, möjliga Palme-mördare.

Frånstedt tog aldrig kontakt med Holmér och utredningen. Att meddela den förre Säpochefen Holmér sina tankegångar ansåg den före detta Säpo-mannen Frånstedt vara meningslöst. Hans Holmér och Ebbe Carlsson skulle bara förlöjliga honom. De hade bestämt sig för att (mot bättre vetande) driva PKK-spåret.

Nu kan det hävdas att Holmér och IB-agenten Ebbe Carlsson (officiellt inte tillhörande mordutredningen, men i praktiken från dag ett Hans Holmérs närmaste kumpan) naturligtvis kände till Barbro-gruppens närvaro under mordkvällen. Det är möjligt att den information om detta som de gav Bergenstrand inte var överdrivet tydlig. Och att den information som Bergenstrand levererade vidare till Ulf Dahlsten ytterligare hade förlorat i precision. Men utredningen visste. I Palmerummet fanns dessutom Säpo representerat, och därmed en institution med representation i Stay Behinds svenska ledning.

Även inom krigsmakten underrättelsetjänst fanns naturligtvis kunskapen – kunskapen om Barbro-gruppens närvaro kvällen den 28 februari. Och kunskapen om denna grupps politiska inriktning och tekniska kapacitet fanns också. Problemet är tystnaden, desinformationen, halvsanningarna och de uppenbara lögnerna som i samband med Palmeutredningen torgförts av myndigheter och myndighetspersoner. Problemet har varit mörkläggningen!

En synnerligen intressant uppgift som uppenbarligen kan peka mot Barbro Sagnell lämnades 1994 av Riaan Stander, en före detta anställd inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Även om informationen kan ha varit falsk vad gäller någon eller några av de sydafrikaner som Stander utpekar som delaktiga, är vissa detaljer värda att begrunda. Detaljer som Stander kanske betonar därför att han vet att de är sanna och därför kan öka trovärdigheten för helheten. Bland annat nämner han att det sydafrikanska kommandot som var delaktigt i likvideringen av Olof Palme hade hjälp av en grupp svenska “security agents”. Denna grupps insats bestod i att följa Olof Palmes rörelser. Och så tillägger Stander: Den leddes av en kvinna!

Ovanstående finns återgivet i den så kallade Granskningskommissionens rapport (SOU 1999:88, sidan 463)

Åter till Skandiahuset

1964 köptes Thulebolagen – där svenska Stay Behinds chef Alvar Lindencrona var verkställande direktör – av Skandia. Lindencrona flyttade in i Skandiahuset på Sveavägen. I Skandiahuset inrättades nu också Stay Behinds centrala möteslokal.

Med till huset flyttade också som anställd den man som nu figurerar som Skandia-mannen (S-m).

Kan det ha varit så att S-m sedan många år tillhört Stay Behind, och kanske också Barbrogruppen? Det kan vi inte veta, men visst kan det ha varit så. Det finns ingenting som rör hans person som gör att man utan undersökning med säkerhet skulle kunna avfärda möjligheten.

Vi ska i nästa artikel ta vår utgångspunkt i ett tips som vidarebefordrades till mordutredningen mycket tidigt. Eller rättar sagt: Borde ha vidarebefordrats. För det fastnade och försvann i Säpos hantering. Först efter lång tid blev det uppmärksammat, genom svenska mediers försorg.

Tipset hade lämnats till generaldirektören i i Civilförsvarsförbundet Karl Gunnar Bäck. Det gick ut på att i mordet begåtts av en grupp från den sydafrikanska säkerhetstjänsten i samarbete med ett antal näringslivstoppar och en polis med anknytning till Säpo. Ursprungskällan till tipset skulle finnas inom MI6.

Vi kommer att särskilt rikta ljuset mot en högt uppsatt Palme-fientlig Säpo-polis. Som har haft stort inflytande på mordutredningens förödande inriktning på PKK, under hela 1986. Och som uppenbarligen ägnat sig åt desinformation. Och som under mordnatten hade chefsjouren på Säpo och det högsta ansvaret för Olof Palmes livvaktsskydd.

Vi kommer också redovisa en helt ny uppgift, som rör både Säpo och eventuellt sydafrikanskt deltagande i mordet på Olof Palme.

Ledarredaktionen
eFOLKET

Vi har också fått önskemål om att åskådligt i ett schema beskriva de samband och kopplingar som vi i våra artiklar tagit upp.

Härmed tillmötesgår vi detta önskemål. I schemat är ett antal av rutorna gula. Den markeringen står för att personen i rutan aktivt infört, i någon form, villospåret PKK.