- Artikeln är översatt från turkiska och bearbetad för en svensk läsekrets av Latife Fegan och Eva Nikell. Den har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Segrade Erdoğan i Turkiet genom valfusk? Eller fanns det andra ingredienser i det turkiska valet som gör att vi kan ifrågasätta resultatets legitimitet? Följande analys bygger på en artikel av Tuncay Yilmaz, en av två ledare för SYKP, en organisation som ingår i prokurdiska Folkens Demokratiska Parti, HDP.
*****
Turkiet har nyss gått igenom ett viktigt val av stor betydelse, inte bara för Turkiet utan för hela Mellanöstern. Det är svårt att i en enda artikel utvärdera de tre val som ägde rum 14–28 maj, och som enligt många bedömare skulle komma att markera slutet på 20 år av Erdoğans envälde.
En av de viktigaste frågorna är därför att analysera valets legitimitet i förhållande till dess resultat.
Valet i Turkiet innefattade tre olika valsituationer. 14 maj ägde ett val till parlamentet rum, samtidigt som den första omgången i presidentvalet hölls. I parlamentsvalet vann Erdoğans parti AKP, men i första omgången av presidentvalet lyckades ingen av kandidaterna uppnå 50 procent av rösterna. Alltså blev det en andra omgång av presidentvalet den 28 maj. Och slutresultatet känner vi till – i andra omgången fick Recep Tayyip Erdoğan 52 procent av rösterna mot 48 procent för Kemal Kılıçdaroğlu från den samlade oppositionen.
Valsituationen i Turkiet vilar på fundamentalt ojämlika maktpositioner mellan kandidaterna, där Erdoğan och AKP bygger sin position på att de behärskar hela statsapparaten. I den meningen behövs kanske inget “valfusk” i bemärkelsen falska valsedlar, mixtranden med röstlängderna etc.; även om sådant också kan ha förekommit. Här följer en genomgång av några av de viktigaste inslagen i den maktapparat som omöjliggjorde för oppositionen att vinna valet.
Erdoğan bestämde själv datum för valdagarna, inte parlamentet. Valperioden omfattade enbart 64 dagar. Beslutet att valet skulle äga rum den 14 maj blev officiellt först den 10 mars.
En betydande del av den korta valperioden ägnades åt fastställanden av parlamentskandidater, ansökningar om valdeltaganden, olika rättsliga förfaranden, väljarregistrering och kontroll. Men det fanns inga möjligheter för väljarna att hitta rätt i den djungel av politiska partier som ställer upp i det turkiska valet. Valsedeln till parlamentet är en meter lång.
Med tanke på den oerhörda brådskan så är också frågan vem som kan säga: “Vi har noggrant granskat röstlängden”. De invändningar som gjorts när det gäller antalet väljare har inte besvarats av de berörda officiella institutionerna.
Många forskare och politiker som har gjort originalstudier i ämnet hävdar att cirka 6 miljoner extra röster avgavs. Även om bara en femtedel av detta påstående skulle vara sant skulle det dramatiskt förändra valresultatet.
Alldeles innan valet startade Erdoğan en rättegång mot prokurdiska Folkens Demokratiska Parti – HDP – ett av de viktigaste oppositionspartierna vars ledare sitter fängslade sedan drygt sex år.
På det sättet förhindrades HDP att delta. HDP består av flera olika mindre partier och organisationer, och ett av dessa ingående partier, Gröna Vänstern, ställde då upp i stället. Detta miljöparti hade rätten att gå in i valarbetet från och med september 2022, men Erdoğan fördröjde offentliggörandet av den rättigheten till nära inpå valet. Även andra försök att upprätta ett reservparti för HDP blockerades olagligt av Erdoğan.
Två nya partietableringsansökningar som lämnats in till ministeriet lämnades obesvarade utan någon rättslig grund. Som ett resultat av alla dessa knep fick en betydande del av väljarkåren gå till val utan att hinna lära sig namnet på Gröna Vänstern eller känna igen dess logotyp.
Erdoğan har också omgivit sig av hela sitt tidigare kabinett, vars ministrar gjordes till valkandidater. Enligt lag borde de då ha frånträtt sin ministerpost, men i stället behöll de denna maktposition och använde den fullt ut till att stödja Erdoğans kandidatur.
Kemal Kılıçdaroğlu, som lyckades få stöd av 48 procent av dem som röstade, tävlade i de båda omgångarna inte mot Erdoğan, utan mot den hundraåriga statsapparaten i alla dess materiella, moraliska och institutionella dimensioner. Erdoğan och krafterna bakom honom använde statens resurser och erfarenhet, från rättsväsendet till de religiösa institutionerna, från finans till jordbruk, till att vinna valet.
Erdoğan kontrollerar media och digitala kommunikationskanaler, och valet påverkades av ett direkt förbud, vilket tydligast kan ses i att förhindra spridning av Kılıçdaroğlus EYT-meddelande. Medan tusentals montagevideor, foton och meddelanden systematiskt levererades till miljontals väljare av medianätverk anslutna till kommunikationsministeriet under titlar som “Erdoğan Volunteers”, “Great Turkey”, “De som gör det” , “Fit In The Coffin”, “My Ülkü Turkey” med flera, förbjöds eller stängdes andra webbsidor.
Erdoğan har också stor makt över många institutioner som KIZILAY, AFAD, Mehmetçik Foundation, Lösev, Child Protection Agency, AKUT och många frivilligorganisationer som arbetar i anslutning till staten. Till exempel delades en stor del av det internationella stödet för att bygga upp de jordbävningsdrabbade områdena ut direkt till befolkningen från Erdoğans och AKP:s valfordon för att vinna röster i dessa områden.
Erdoğan fortsatte att använda den interna flyktingsituationen som ett trumfkort i valet i stället för att lösa den genom internationella normer. Detta gav honom stöd hos flera muslimska stater, inklusive rent jihadistiska krafter. 55 shejker, inklusive presidenten för World Union of Muslim Scholars, som är ansluten till Muslimska Brödraskapet och Muftin i Libyen, gjorde ett gemensamt uttalande om det turkiska valet och sa:
“Detta uttalande är uttalandet från Ummahs lärda om det turkiska valet, eftersom det inte är tillåtet att skjuta upp uttalandet när det behövs.”
Väljare sågs rösta i valet utan att tveka att dela bilder med budskapet “Vi är med dig i krig och i fred, president”. Likaså uppmanade den arabiska shejken syrierna att rösta på AKP, i ett tal i programmet som organiserades av den syriska El Sakhani-stammen som bor i Şanlıurfa, där AKP Şanlıurfas vice Mahmut Kaplan och partimedlemmar var närvarande.
Medan allt detta kontaktskapande pågick kriminaliserades varje uttalande som gjordes av demokratiska och progressiva krafter i världen som “främmande makter, förrädiska allianser, de stör vår nationella dominans”. Den Gröna Vänsterns valfunktionärer, liksom företrädare för CHP, Kılıçdaroğlus socialdemokratiska parti, fängslades och angreps som “relaterade till terrorism”.
Under valet genomfördes dussintals operationer mot HDP-medlemmar, hundratals av våra vänner greps och fängslades. Så det finns en lång rad inbyggda problem i hela valkampanjen som gör att valresultatet måste betraktas som mycket tvivelaktigt.
Det mest grundläggande är dock att Erdoğans kandidatur i sig själv är olaglig, enligt den turkiska grundlagen, eftersom han ställer upp en tredje gång vilket inte är tillåtet. Enligt grundlagen ska en presidentkandidat också ha universitetsexamen, vilket Erdoğan aldrig har lyckats bevisa att han har.
Och oppositionens största misstag var att man valde bort att fokusera på och avslöja dessa missförhållanden. Det fanns en förhoppning att oppositionen trots allt skulle kunna besegra Erdoğan i öppen strid – trots alla institutionella hinder. Det innebär att valet och resultatet idag uppfattas som rättvis och legitimt av många även om vissa problem har diskuterats både i den inhemska och internationella opinionen.
Oppositionen tog inte ens upp frågan om att Erdoğans kandidatur borde ha förklarats som olaglig på grund av att han inte har någon universitetsexamen och, ännu viktigare, att han var kandidat för tredje gången.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att valresultatet inte kan betraktas som en seger för Erdoğan. Tvärtom – det är första gången på drygt tjugo år som Erdoğan inte vann ett val i presidentvalet. I den första valomgången fick han inte de nödvändiga 50 procenten av rösterna. Och trots all maktfullkomlighet, alla kränkningar och oegentligheter, all manipulation och alla lögner fick Erdoğan bara 52 procent av rösterna i andra omgången. Att Kemal Kılıçdaroğlu fick 48 procent i den sista valomgången betyder att åtminstone nästan hälften av Turkiets befolkning vill bli av med Erdoğan.
