Utvecklingen mot mer enahanda jobb har varit påtaglig inom privat service och bland kvinnor i den offentliga sektorn, skriver Sten Gellerstedt. Inom industrin har vissa grupper – till exempel gruvarbetare – fått mer kvalificerade arbetsuppgifter, men på slakterierna har styckaren som styckade hela djuret blivit filéutskärare eller kotlettkapare och i verkstadsindustrin är Henry Fords modell tillbaka: “De flesta av de 20 – 25 procent i industrin som monterar har återgått till ett löpande band.”
Det löpande bandet är på väg tillbaka i stor skala. Volvos hyttfabrik i Umeå är en av de modernaste i världen. 1 200 metallarbetare har fått sällskap av 300 robotar. Men den mest dramatiska förändringen på fabriken de senaste åren är inte robotarnas inmarsch utan det löpande bandets återkomst. Arbetarna hade tillkämpat sig en arbetsorganisation där lag av självständiga, allsidigt skolade arbetare monterade lastbilshytter i cykeltider som sträckte sig över timmar. Nu dikterar den raka produktionslinjen på nytt fabrikslivet ner till tusendelar av sekunder.
Ett produktionssätt hämtat från Toyotas fabriker i Japan, döpt till lean production av amerikanska konsulter, segrar sig fram över världens tillverkningsindustri, också den svenska. Två principer är vägledande. För det första leveranserna just-in-time. Lagerhållningen minimeras i alla led. Det främjar kapitalavkastningen, eftersom lager är kapital i träda. Men viktigare är att alla arbetare får ett tryck på sig att arbeta – och att arbeta felfritt – i den takt hela kedjan håller. De vet att förseningar eller defekta komponenter snabbt får svåra följder, när inga buffertlager finns att tillgå. Detta automatiserade sociala tryck förstärks av den andra huvudprincipen: den planerade underbemanningen. Företagsledningen tilldelar inte underlydande produktionsenheter 100 procent av den personal som krävs för normal produktion. De får mindre än så. Det pressar de anställda att jobba hårdare och finna metoder för att förtäta arbetsdagen. Andrummen försvinner. Arbetarna låses med chefernas och förmännens hjälp fast i ett management-by-stress.
Produktionsmodellen innebär att det löpande bandet bildligt talat sträcks ut över länder och världsdelar. Det omfattar inte längre bara den enskilda monteringsfabriken. Dess disciplin sträcker sig med leveranserna just-in-time och den planerade underbemanningen från underleverantörerna i ena änden till återförsäljarna i den andra.
Det finns inget postindustriellt i denna utveckling. Tvärtom, det är en förfining av de industriella metoder för utvinning av mervärde ur mänsklig arbetskraft som Frederick W Taylor och Henry Ford systematiserade vid förra sekelskiftet.
Även tjänstesektorn är indragen i processen. Tjänsterna industrialiseras.
I diagrammen som visar andelen sysselsatta i olika delar av ekonomin sjunker tillverkningsindustrin tillbaka. Det är delvis en statistisk villa. När ett verkstadsföretag bestämmer sig för att avskeda sina städerskor för att i stället anlita ett städföretag, kommer tjänstesektorn statistiskt sett att breda ut sig på industrins bekostnad, trots att personalen kanske är densamma som tidigare och skurar samma golv och tömmer samma papperskorgar som förr. Industrins utredningsinstitut visade 1996 att andelen sysselsatta i industri plus industrianknutna tjänster i stort sett legat konstant sedan 1950.
Kurvorna i diagrammen skymmer också den globala omstrukturering som de stora svenska industriföretagen är indragna i. Medan ideologerna utvecklade sina visioner om det postindustriella samhället växte antalet arbetare i tillverkningsindustrin i kapitalismens periferi till det största någonsin. Arbetet vid symaskiner och svarvar försvann inte. Det utlokaliserades av H&M, Ikea och Ericsson till Kina, Bangladesh och Baltikum.
Samtidigt stöptes stora delar av tjänsteproduktionen om efter industriella principer. De anställda i hemtjänsten och lagerarbetarna med automatrösten i örat är rov för samma strävan att sönderdela, standardisera och kontrollera arbetet som drabbade bilarbetarna i Fords Highland Park-fabrik 1913. I sjukvården är lean, Toyotamodellen, sista skriket. Patienten ska som bilchassit förflyttas genom vårdkedjan och station för station tillföras standardiserade tjänster. Det väsentliga är flöden och genomloppstider. Ju färre bemannade sängplatser, desto snabbare skrivs patienterna ut. Planerad och oplanerad underbemanning löper samman i en permanent kris på förlossningsavdelningar och akutmottagningar.
Arbetsdelningen inom vården och hela den offentliga sektorn får den industriella kapitalismens typiska drag. Vid sidan om den funktionella uppdelningen mellan olika uppgifter i produktionen växer de kårer av chefer, konsulter och högre tjänstemän som har till uppgift att övervaka arbetet och administrera konkurrensutsättningar och interna köp- och säljsystem.
Statsvetaren Patrik Hall visar i en artikel i Dagens Nyheter hur antalet chefer, administratörer, ekonomer, personaltjänstemän och marknadsförare inom den offentliga sektorn ökade med närmare 50 procent 2001 till 2013. Samtidigt stod det totala antalet offentliganställda still. Antalet lärare minskade med 17 procent, anställda inom vården och omsorgen med 6 procent. “Privatiseringar och avregleringar skapar mer, inte mindre, behov av byråkrati för att utföra kontroller, upphandla och skriva kontrakt”, skriver Hall, och med lean och andra managementsystem på modet följer nya kadrer av chefer och konsulter. Däremot krymper kategorin “övrig administrativ personal”: minus 23 procent under de tolv åren. Kontorsuppgifterna trycks ner i organisationerna. Byråkratin förtunnas i sin nederdel, medan redan hårt belastade lärare och sjuksköterskor får ägna timmar åt att mata de omättliga kontrollsystemen med data.
Mikael Nyberg
Detta är den tredje artikeln från Mikael Nybergs analys av det nya arbetslivet inom tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige. Det är en viktig text som i sin helhet finns att ladda hem som. Den går också att läsa på Mikael Nybergs hemsida.
