Karin Fridell Anters artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Karin Fridell Anter:
Året var 2015. Bland de 162 000 personer som sökte asyl i Sverige fanns mer är 35 000 ensamkommande barn. De allra flesta var pojkar och betydligt mer än hälften hade sitt ursprung i Afghanistan. Du kan inte gissa vad som hände sen.
Hetsen började nästan med en gång, och riktades speciellt mot de afghanska pojkarna. De sågs som representanter för religiös inskränkthet och en reaktionär kvinnosyn – just det som många av dem flytt ifrån.
Man sade att de kommit hit för att snylta på vår välfärd och de påstods ha ljugit om sin ålder, något sedan “bekräftades” av skandalöst ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar.
Fördomarna och rasismen blev allra tydligast mot hazarerna, som med sitt östasiatiska utseende inte kunde passera som sydeuropéer, iranier eller någon annan mera tolererad grupp.
Hur gick det sedan för de ensamkommande flyktingbarnen? I första omgången fick mer än hälften avslag på sina ansökningar. Syrierna fick stanna, eftersom det fanns en generell regel om uppehållstillstånd för syriska medborgare.
De som hann få sina beslut innan lagändringen sommaren 2016 fick stanna tack vare den gamla lagens relativa fördelar för barn. Men de övriga fick oftast nej – bland dem nästan 15 000 unga afghaner.
2018 kom “gymnasielagen” som påstods ge en andra chans till de ensamkommande som inte fått asyl. Det var bara halva sanningen. Faktum är att de hårda reglerna för att alls komma i fråga uteslöt ungefär hälften av de som fick avslag. 7 000 unga människor fick en ny chans – men minst lika många fick det inte. Men i och med gymnasielagen blev de ensamkommande en “icke-fråga” i debatten.
Frågan ansågs löst. De tusentals som fått nej hänvisades till ett liv som papperslösa i Sverige eller flydde vidare till andra länder i Europa, där många av dem har fått asyl.
Nu har Statistikmyndigheten SCB publicerat en rapport om de som fick uppehållstillstånd genom asyl som ensamkommande barn eller genom gymnasielagen. Det är intressant läsning som kraftfullt sticker hål på alla fördomar om de “okunniga” och “bidragssnyltande” unga flyktingarna.
SCB har koncentrerat sig på de som har födelseår 1999 och jämfört flyktingungdomarna med samma årsgrupp i den svenskfödda befolkningen. Det visar sig att flyktingungdomarna har arbete i betydligt högre grad än de svenskfödda. Över 80 procent av de ensamkommande som fått stanna hade förvärvsarbete i november 2022, att jämföras med ungefär 65 procent av de svenskfödda i samma ålder. Av de flyktingungdomar som fått asyl med sina föräldrar hade drygt 70 procent av killarna arbete, men bara 50 procent av tjejerna.
Alltså helt klart: De ensamkommande ungdomarna har lyckats skaffa sig jobb, trots alla fördomar mot dem. Ser man på hur mycket de tjänar så är skillnaden mot de svenskfödda ännu tydligare. Ungefär 70 procent av de ensamkommande killarna tjänar minst 18 000 kr i månaden, alltså en lön som de kan försörja sig på. Av jämngamla svenskfödda killar är det bara 50 procent som når upp till denna siffra.
Så var det alltså med det påstådda bidragsberoendet!
Om man ser till vad de ensamkommande arbetar med syns ett mönster som även det går rakt på tvärs mot fördomarna mot dem. Det vanligaste yrkesvalet är arbete inom vård och omsorg. Detta gäller både tjejer och killar, och både dem som fått asyl och dem som fått stanna genom gymnasielagen. Svenskfödda jämngamla jobbar i stället mest som handelsanställda.
De ensamkommande killarna har alltså valt att bryta mot traditionella könsrollsmönster och sökt sig till kvinnodominerade bristyrken som svenska ungdomar väljer bort.
SCB har också tittat på vilka utbildningar 23-åringarna går på eller har avslutat. Här finns en väldig tydlig skillnad. Ungefär 40 procent av de som är födda i Sverige har gått till eftergymnasial utbildning men bara några få procent av de ensamkommande.
Det skulle kunna ses som en eftersläpning som beror på att flyktingungdomarna kom igång lite senare med sina gymnasiestudier och därför inte har hunnit vidare till högre utbildning. En annan rimlig förklaring är att flykting-
ungdomarna inte har några föräldrar som kan hjälpa dem om studiemedlen inte räcker till.
Men tyvärr finns också mycket starka hinder i själva lagarna. De som fått uppehållstillstånd enligt gymnasielagen måste ha ett fast jobb inom sex månader. För dem är det helt enkelt inte möjligt att läsa vidare, då förlorar de chansen att alls få stanna i Sverige. Även de som har fått asyl har ett liknande dilemma.
Många av dem har bara tillfälliga uppehållstillstånd, och för att få det omvandlat till permanent krävs att man har en stabil och långsiktig inkomst. Om de väljer att leva som svenska ungdomar, på studiemedel och extraknäck, så innebär det en stor osäkerhet om framtiden. En osäkerhet som blir mycket tydlig när regeringen hela tiden hotar med hårdare regler för uppehållstillstånd.
De ensamkommande som fick chansen att stanna i Sverige har med all tydlighet trotsat alla de fördomar de utsattes för.
Men låt oss inte glömma dem som inte fick chansen. Av dem finns kanske tusen kvar i Sverige. Några som fick tillfälligt uppehållstillstånd för att de var barn och som nu fått utvisningsbeslut eftersom de hunnit bli vuxna. Andra som inte klarade gymnasielagens hårda krav på planenlig examen och snabbt jobb. Och så de som redan från början uteslöts från alla chanser, inte fick asyl och inte omfattades av gymnasielagens godtyckliga gränser.
Just nu lever de i papperslöst limbo. Det enda rimliga, både mänskligt och ekonomiskt, är att omedelbart ge dem uppehållstillstånd!
Karin Fridell Anter
Läs också:
Ensamkommande borde ses som förebilder istället för syndabockar
