Ryska revolutionens hundraårsjubileum uppmärksammat i Stockholm
Den 7 november uppmärksammades hundraårsjubileet av Oktoberrevolutionen på ABF i Stockholm med ett konsertframträdande av Vänsterns blåsorkester och lansering av den nya boken Den ryska arbetarrevolutionen. Det är en antologi med texter som sätter fokus på den gräsrotsdemokratiska rörelsen som var kraften i revolutionen, med fabrikskommittéerna och arbetar-, bonde- och soldatråden – sovjeterna. Maria Sundvall från bokförläggarna Röda rummet förklarade att syftet med boken var att bemöta de lögner om bolsjevikerna och ryska revolutionen som dominerar i borgerliga media dessa dagar.
– Den här boken behövs som en motbild mot framställningarna av revolutionen som en statskupp utan folkligt stöd, och de som menar att bolsjevikerna redan från början lade grunden för den stalinistiska diktaturen och det terrorvälde som senare skulle komma, sa hon.
Huvudtalare var den amerikanske socialisten och historikern Paul Le Blanc, som skrivit inledningen till boken. Han beskrev den ryska Oktoberrevolutionen som en bred folklig resning, som blev nödvändig efter att den borgerliga provisoriska regeringen misslyckats med att uppfylla Februarirevolutionens krav på ”fred, jord och bröd”. Han hänvisade till flera ögonvittnesskildringar av bland andra de amerikanska journalisterna John Reed, Louise Bryant och Bessie Beatty som skildrade entusiasmen och framtidstron på plats.
Paul Le Blanc förklarade också de objektiva förhållandena som behövdes för att revolutionen skulle bryta ut. Ända sedan 1800-talet hade ryska socialister agiterat bland bönderna och fabriksarbetarna.
Men hungern visade sig slutligen bli den viktigaste agitatorn, när arbetarkvinnor och krigströtta soldater till sist störtade tsaren 1917, till följd av första världskrigets kaos och misär. Samtidigt behövdes ett politiskt parti för att kanalisera denna resning, och medan liberaler och moderata socialister skrämdes inför tanken på revolution, kunde bolsjevikerna ta kommandot. Deras styrka låg inte bara i att de representerade arbetarna och böndernas intressen, utan de förstod även vad minoritetsfolken och kvinnorna önskade i form av nationellt självbestämmande och jämställdhet, menade Paul Le Blanc.
Därefter berättade historikern Lars Ekdahl, som har forskat om den svenska modellen, hur arbetarrörelsen i Sverige påverkades av ryska revolutionen 1917. Vid denna tid pågick kampen för allmän rösträtt för fullt, och socialdemokratin, som dominerade svensk arbetarrörelse, tänkte sig att om man bara erövrade den parlamentariska makten skulle man nå socialismen på demokratisk väg.
Samtidigt splittrades socialdemokratin i Sverige i början av 1917, då den radikala vänstern uteslöts ur moderpartiet och bildade ett eget parti. Konflikten rörde dock synen på antimilitarismen, ministersocialismen och interndemokratin, och inte så mycket frågan om huruvida det behövdes en revolution. Men vänstern blev snart inspirerade av ryska revolutionen och knöt goda kontakter med bolsjevikerna.
Branting och hans socialdemokrater fördömde Oktoberrevolutionen som en statskupp, men på längre sikt kom också socialdemokratin att influeras av det som hände i Ryssland. Med Sovjetunionen som ett konkret exempel där det faktiskt genomfördes nationalisering av företagen och sociala reformer, blev de svenska socialdemokraterna tvungna till att presentera ett politiskt alternativ till detta, menade Lars Ekdahl.
När Branting bildade sin första regering 1920 tillsatte socialdemokraterna därför den så kallade Socialiseringsnämnden, med syfte att utreda hur man bäst skulle gå till väga för att förstatliga privata företag, samt en utredning om hur man kunde demokratisera ekonomin. En viktig konsekvens av Oktoberrevolutionen var alltså att de svenska socialdemokraterna tvingades utveckla sin reformistiska strategi, inte bara med syfte att genomföra inomkapitalistiska reformer, utan med målet att avskaffa kapitalismen helt. Den socialdemokratin gick slutligen i graven tillsammans med Sovjetunionen 1989-1991, påpekade Lars Ekdahl, men ställde sig också frågan om socialdemokratin nu är död för alltid, eller om socialismen kan få ett uppsving i framtiden igen.
Historikern Håkan Blomqvist talade avslutningsvis om kontrarevolutionen och inbördeskriget som kom efter Oktoberrevolutionen i Ryssland, då de gamla tsaristerna och kapitalisterna försökte återta sin politiska och ekonomiska makt med våld. Han berättade om hur dessa reaktionära krafter hade starkt antisemitiska idéer och uppfattade bolsjevismen som en judisk konspiration. Det i sin tur ledde till att kontrarevolutionärerna genomförde förskräckliga pogromer och mördade runt 150 000 av den judiska befolkningen i Ryssland. Något som Håkan Blomqvist kallade för ”För-Förintelsen”. Den finns nämligen en direkt länk mellan den kontrarevolutionära terrorn i Ryssland och Förintelsen av judarna i Nazityskland, då Hitlers antisemitiska idéer byggde vidare på denna antikommunism.
Efter mötet var vi några som gick ut och tog en öl med den amerikanske gästen Paul Le Blanc för att fira revolutionsjubileet mera avslappnat. Samtalet föll så småningom in på dagens politiska läge i USA, där socialistiska idéer har fått ett uppsving tack vare den populära senatorn Bernie Sanders. Paul Le Blanc höll med om att det var en positiv utveckling, men menade att man inte skulle ha några större förhoppningar på att Bernie Sanders själv kommer att kunna åstadkomma något.
För att återigen anknyta till den ryska historien, gjorde Le Blanc en jämförelse mellan Bernie Sanders och den ryske prästen Gapon, som lite naivt samlade arbetarna i Sankt Petersburg 1905 för att tåga till Vinterpalatset och snällt be tsaren om att genomföra lite reformer för att underlätta för det fattiga folket. Den fredliga demonstrationen möttes av soldater som öppnade eld och flera hundra människor dödades. Det i sin tur väckte massornas vrede och ledde till den första ryska revolutionens utbrott. Bernie Sanders kommer inte att kunna reformera den amerikanska borgerliga staten, men kanske kan han likt Fader Gapon ändå fylla en viktig funktion genom att väcka massan till att ställa riktiga revolutionära krav, menade Paul Le Blanc.
Per Leander
Artikeln tidigare publicerad i veckotidningen Internationalen och internationalen.se
