Jag satt i bilen och lyssnade på P1. Det var ett avsnitt av “Politiska rummet” som handlade om arbete. Jag skrev inga anteckningar så det jag refererar är hämtat ur mitt bristfälliga minne. Programmet presenteras med orden:
“Vad är arbete? Platon och Aristoteles såg ner på arbete. Arbete var slavgöra. Idag blåser det politiska vindar åt ett håll där du ska göra rätt för dig… Hur värderas den arbetslöse? Och hur ideologiskt het är frågan om synen på arbete?”
Jag såg fram mot 44 intressanta minuter där Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholmsuniversitet och Markus Furendal, doktor i statsvetenskap vid Stockholms universitet skulle svara på frågor och reda ut synen på arbete från “dåtid till nutid”.
Visst, det var intressant på många sätt. Till exempel att de grekiska filosoferna Platon och Aristoteles såg arbetet som ett slavgöra. Därför höll man sig med slavar som utförde allt slavgöra.
Filosofer och andra högt uppsatta och “respekterade” människor skulle ägna dagarna åt att slå dank, göra ingenting, att fundera, att tänka, att “förverkliga sig själva”.
Sedan har vi bibeln som är mer förpliktande. “Den som icke så, skall heller icke skörda”, “Den som inte arbetar skall heller inte äta”, “Du skall arbeta i ditt anletes svett”.
Det som senare kom att bli den protestantiska pliktetiken. Det som idag kallas “arbetslinjen” och som innebär att arbetslösa ska skam- och skuldbeläggas. Att du värderas som människa utifrån hur mycket lönearbete du utför.
Vad jag slogs av i programmet var att man mest pratade om nödvändigheten av arbete i form av “lönearbete”
Man använde inte ordet “lönearbete”. Men det framgick av resonemanget att det är lönearbete som är det “riktiga arbetet”. Alltså det arbete som syns i räkenskaperna, i BNP (bruttonationalprodukten).
Det finns ju en massa obetalt arbete också. Människor som tar hand om och vårdar anhöriga i hemmet så att de slipper “belasta” (sjuk)vården. Det är viktigt och osynligt arbete som inte syns i några BNP-siffror.
Ta också allt ideellt arbete som utförs inom till exempel föreningslivet. Människor som gratis ställer upp som tränare för knattefotbollslaget, det syns inte i några BNP-siffror. Men om de utför exakt samma jobb som anställda blir de helt plötsligt ett plus i BNP-statistiken.
Ni kommer kanske ihåg SAF-kampanjen (1980-talet?) när man delade in i “närande” och “tärande” sektorn. “Närande” var de som arbetade inom den privata sektorn – att det var där vinsterna skapades. Alla som arbetade inom den offentliga sektorn var “tärande”.
Det är så nyliberalerna och marknadsfundamentalisterna ser på samhället även idag när van vill sälja ut och privatisera. Men man säger det inte öppet. Man säger inte att läraren på den kommunala skolan är “tärnade”, medan läraren på den privata Internationella engelska skolan är “närande”.
Enda gången man “slog huvudet på spiken” var när man talade om priset på arbetet, vilka (löne)arbeten som värderas högt. Man nämnde “finansanalytikerns som tjänar 70 000 i månaden”. Men det beror på att det är “marknaden som sätter priset på arbetet”.
Att marknaden sätter 25 000 i månaden för en barnskötare bör då betyda att marknaden anser att en finansanalytiker är tre gånger viktigare än en barnskötare.
Om detta pratade inte “de lärde” i Politiska rummet, trots att det var under pandemin alla hyllade barnskötarna, bussförarna och alla andra “vardagshjältar” som höll igång samhället.
Jag kan inte minnas att man gjorde vågen för finansanalytikerna och börsrådgivarna son några vardagshjältar som såg till att samhället fungerade.
De lärde i Politiska rummet pratade också om arbetstiden. Att det är omöjligt att sänka arbetstiden. “Gör vi det kommer vi att förlora konkurrensförmågan mot andra länder”.
Men man nämnde inte att Sverige har bland den längsta arbetstiden i Europa. Tyskland och Frankrike har 35 timmarsvecka. I både Norge och Danmark är heltid 37 timmar.
Tittar man dessutom på den faktiska arbetstiden så arbetas det mer övertid i Sverige jämfört med många andra länder.
Sverige har också med 64,9 år den faktiska högsta pensionsåldern i Europa.
1919 fick Sverige lagstadgad arbetstid. 8 timmar per dag, sex dagar i veckan. Alltså 48- timmarsvecka.
Därefter har arbetstiden sänkts steg för steg så att vi idag har 40 timmar per vecka som normalarbetstid.
Det var 1971 man beslutade om detta. Därefter har “tiden stått still”. Det har nu gått 52 år sedan senaste förkortningen av arbetstiden, Under alla dessa år har produktiviteten ökat flerdubbelt genom ny teknik. Vinsten av denna produktivitetsökning skulle kunna tas ut i förkortad arbetstid.
I stället har vinsten av produktivitetsökningen till största delen tillfallit de som äger fabriker och företag och till aktieägare.
De som filosoferade om arbetet i Politiska rummet var eniga om att frågan om kortare arbetstid i det närmaste är död i den politiska debatten. Att det bara är Miljöpartiet, med sitt “friår” och Vänsterpartiet med krav på kortare arbetstid som har arbetstiden “på agendan”. Alla andra pratar om hur vi i stället ska förlänga arbetstiden, bland annat genom höjd pensionsålder.
Vi fick 40 timmars arbetsvecka för 52 år sedan. Därefter har tiden stått stilla.
Som sagt – Politiska rummet om arbete var intressant. Men det hade sina “blottor”. Kunde en vanlig knegare med egen erfarenhet av att arbeta “i verkligheten” haft en del att tillföra diskussionen. Nu blev det lite väl mycket filosoferande. Det fanns ingen som hade hand om slavgörat och som kunde ge slavens perspektiv på det hela.
Lästips:
- Politiska rummet: Om arbete – Filosofiska rummet – Sveriges Radio, 29 september 2023
- Arbetssamhället: Från förbannelse till plikt – Arbetaren, Nr 53/2017 – 12 juli 2017
- Åtta timmar hundra år – Arbetaren, Nr 70/2019 – 11 september 2019
- Arbetstiden – Internationella jämförelse av arbetstid – lagen.nu – SOU 2022:22 (ganska krånglig och svårbegriplig redogörelse tycker jag)
- Den som inte arbetar skall heller inte äta – Wikipedia
Rolf Waltersson
