Hugo Blanco, den peruanske revolutionären, bondeledaren, tidigare kongressledamoten, urfolks- och miljökämpen, har dött efter en tids akut sjukdom. Han föddes 1934 i urfolkets hjärtland i Cusco i Peru och återvände ständigt dit. Samtidigt levde han ett liv ständigt på väg, i flera länder, upprepade gånger utkastad av de makthavande som han kritiserade.
Så sent som i mars kom han till Sverige, än en gång på grund av oroliga politiska händelser sedan en kupp genomförts i hemlandet. Han fick, som han önskade, dö nära sina två döttrar i Sverige, Carmen och Maria.
Hugo var under många år medlem i den socialistiska världsrörelsen Fjärde Internationalens organisationer, först i Argentina dit han kom som ung och sedan efter återkomsten till Peru i slutet på 50-talet. Där deltog han i och blev ledande i bonderörelsens uppror mot det grymma, nyfeodala storgodsägarväldet i de peruanska Anderna. Böndernas krav på jord bemöttes med brutalt övervåld. Hugo var med och byggde upp ett väpnat självförsvar. I en strid blev en polis dödad. Hugo ställdes inför rätta i en militärdomstol och åklagaren krävde dödsstraff, men i slutänden dömdes Hugo till 25 års fängelse.
En internationell kampanj för Hugos frigivande drogs igång. Som Hugo själv har sagt har Fjärde Internationalen varje gång hans liv hotats – och det blev många gånger – gått i spetsen för att rädda honom. I Sverige utsåg Amnesty International honom till årets politiska fånge 1968.
Han blev frigiven sedan en så kallat progressiv militärregim tagit makten i Peru 1970 men landsförvisades en tid därefter till Mexiko.
Under Allendetiden i Chile flyttade Hugo dit men tvingades fly landet efter militärkuppen 1973. Likt många andra räddades han av den svenske ambassadören Harald Edelstam och fick asyl i Sverige. Det var inledningen på en lång relation mellan Hugo och socialister, solidaritetsorganisationer och sociala rörelser i Sverige. Han återkom för att träffa den familj han bildat här – men han också flera gånger efter att ha blivit utvisad eller ha undkommit dödshot i Peru.
En tid på 70–80-talet var han vald till olika parlamentariska församlingar i Peru som företrädare för vänsterfronter där Fjärde Internationalens peruanska organisation ingick. År 1980 kandiderade han som presidentkandidat i valet.
Under landsflykt i Mexiko träffade han på och inspirerades av den zapatistiska rörelsens uppror 1994. Han inspirerades av deras inriktning på att bygga makten underifrån, på urfolkets traditioner. Senare återvände Hugo till arbetet med bonderörelsen. De sista årtiondena av sitt liv ägnade Hugo framför allt åt kamp för urfolkens rättigheter och för att försvara naturresurser mot exploatering. Han startade en tidning, Lucha Indígena (“Urfolkskamp”), som tar upp urfolksfrågor och som fortfarande ges ut av Hugos kamrater.
Hugos hälsa var länge sviktande. Alltför många gånger hade han misshandlats i fängelset och av polis och militär. År 2002 genomgick han hjärnkirurgi i Mexiko och fick efterbehandling i Kuba. År 2019 kom han till Sverige och fick stanna extra länge på grund av pandemins reserestriktioner. Trots att han då började bli allt svagare deltog han i demonstrationer med Greta Thunberg och Fridays For Future och träffade samiska företrädare.
Hugo Blanco var kompromisslös i sin syn på kampen och gav inte upp eller lät sig lockas av erbjudna privilegier. Han avvisade till exempel helt en militärregims försök att involvera honom i deras halvhjärtade jordreform i början på 70-talet. Han var emot självutnämnda ledarskap i partier och rörelser.
Hugo betonade vikten av att vara praktiskt indragen i rörelsernas dagliga arbete och lyssna på alla berörda. Han hade också en sällsynt förmåga att nå och övertyga människor. Så vände han sig till exempel till sina fångvaktare och förklarade att han gjorde skillnad på dem och deras befälhavare.
Under häktningsperioden och rättegången blev man tvungen att flera gånger byta ut vakterna eftersom de blev för vänligt inställda till honom. Han var med om dramatiska skeenden i världspolitiken och förmedlade strategiska lärdomar ur varje strid han deltog i till oss andra.
I april i år gav Bokförläggarna Röda Rummet ut en biografi över Hugo på svenska, Hugo Blanco – en revolutionär för livet.
Det är en särskilt stor glädje för oss i Bokförläggarna att han hann se boken. Det blev ett starkt ögonblick för alla närvarande vid boklanseringen i Stockholm för ett par veckor sen, då Hugo deltog med en kamplysten hälsning via länk från sjukhussängen i Uppsala. Hans döttrar beskrev Hugos betydelse i deras liv och i deras gemensamma politiska arbete. Dottern Maria avslutade sin berättelse med det slagord som för alltid förknippas med bonderörelsen i Peru på 60-talet och med Hugo Blanco:
Tierra o muerte! Jord eller död!
Maria Sundvall
Maria Sundvalls ord publiceras också i tidningen Internationalen.
Minnesord också i Werken Rojo: Ha fallecido el revolucionario peruano Hugo Blanco.
