6 mars 2025 publicerade det italienska fackets (CGIL) nättidning La Collettiva nedanstående artikel, rubricerad L’Europa che si arma e si dimentica del lavoro: un suicidio politico e morale (Europa beväpnar sig och glömmer arbetet: ett politiskt och moraliskt självmord) av sin huvudredaktör Stefano Milani. Vilka tankar väcker EU:s “militära keynesianism” (för att nu ge den aktuella ekonomiska politiken ett namn) inom Sveriges och Nordens fackföreningsrörelse, månntro?
Mikael Böök
*******
Stefano Milani, La Collettiva :
Medan europeiska löneanställda arbetare och tjänstemän ställs inför stagnerande realinkomster, uppsägningar och en gradvis nedmontering av välfärdsstaten, avsätter Bryssel 800 miljarder till militära utgifter. En flod av pengar som avleds från sammanhållningsfonderna och som till stor del är avsedda för inköp av USA-tillverkade vapen. En ekonomisk och politisk skandal, en villkorslös kapitulation inför vapenindustrin, samtidigt som den sociala krisen fortsätter att drabba miljontals medborgare.
Det är inget mysterium att unionen, mitt i en geopolitisk kris, jagar upprustning med en frenesi som påminner om de mörkaste sidorna av det kalla kriget. Men frågan är: vem tjänar på det?
Förvisso inte de europeiska arbetstagarna, som ser dessa medel avledas från industripolitik, folkhälsa och utbildning. Förvisso inte medborgarna, som drabbas av nedskärningar i viktiga tjänster medan försvarsbudgetarna exploderar. De som däremot gynnas är jättarna inom krigsindustrin, främst de amerikanska, som ser sina vinster skjuta i höjden tack vare europeiska inköp.
Siffrorna talar sitt tydliga språk: 70 procent av dessa 800 miljarder kommer att läggas på vapen, varav de flesta produceras av utomeuropeiska företag.
Detta är ett kortsiktigt och självmordsbenäget val. Om dessa pengar hade investerats i en storslagen industriplan skulle de nämligen ha kunnat skapa miljontals arbetstillfällen, återlansera den europeiska tillverkningsindustrin, stödja den ekologiska och digitala omställningen och finansiera skolor och sjukhus.
Istället har man valt att gå militariseringens väg. Och det absurda är att denna kapprustning rättfärdigas med att “försvara demokratin”, samtidigt som sociala rättigheter och skydd som vunnits genom årtionden av kamp nedmonteras.
Vad är det för slags säkerhet i ett Europa som är beväpnat till tänderna, men som inte kan garantera sina medborgare anständiga löner?
Sanningen är att upprustningen är det perfekta alibit för att dölja avsaknaden av en verklig europeisk industri- och socialpolitik. Unionen har i årtionden varit förlamad i skattefrågan, oförmögen att införa en gemensam beskattning av finans- och teknikjättarna, maktlös inför energispekulationerna som har fått levnadskostnaderna att explodera.
Men när det gäller att finansiera militära utgifter rör sig det byråkratiska maskineriet i Bryssel med en häpnadsväckande hastighet.
Det är ett renodlat politiskt val: pengarna finns där, men de riktas åt helt fel håll. Arbetare, studenter och pensionärer får höra att de måste dra åt svångremmen, att “det inte finns några pengar” till löner och välfärd. Men när det gäller vapen dyker pengarna upp på ett magiskt sätt.
I dag, när vi står inför denna utveckling, räcker det inte med att vara indignerad.
Det är nödvändigt att bygga upp ett alternativ. Europa behöver säkerhet, ja, men säkerheten i stabila jobb, i en stark offentlig välfärd, i en hållbar industri. Det behöver en ekonomisk politik som stärker dess strategiska oberoende utan att förvandla det till ett vapenlager.
Den pakt för social dialog som undertecknats mellan fackföreningar, Europeiska kommissionen och arbetsgivarorganisationer kan vara ett första steg mot att åter sätta arbete och rättigheter i centrum, men den måste omsättas i konkreta val. Och det första valet som måste göras är tydligt: inget mer upprustningens Europa, det är dags att återuppbygga det sociala Europa som ger näring åt freden.
Stefano Milani,
La Collettiva
L’Europa che si arma e si dimentica del lavoro: un suicidio politico e morale
