Vad är en ”revolutionär”?
En person som i samverkan med andra likasinnade är beredd att med våld omdana samhället och landet. (Jfr. “Revolver”)
Genomgående använder jag här bruksdefinitionen för ideologier, dvs. hur de verkar i praktiken
och vad de åstadkommit. Vill man förstå kommunismen har man föga nytta av marxismen-leninismens egna källskrifter, eftersom de är propaganda, som ogenerat avviker från deras praktik.
Leo Trotskij skrev om fascismen, att den var ett ideologiskt sammelsurium av höger- och vänster-ståndpunkter, med stöld från arbetarrörelsen, varför han menade att fascismens praktiska handlande var avgörande för att förstå fascismen.
Fascismen-nazismen krossade arbetarrörelsen med våra fackföreningar och partier.
Därför betraktade Trotskij fascismen-nazismen som en extrem högerrörelse.
Själv ville inte Trotskij göra samma bedömning av kommunismen.
Man kan faktiskt betrakta även marxismen-leninismen som en högerrörelse, som infört en slags monarki med partiledare och aristokrati genom nomenklaturan.
Mussolini förklarade att han och den italienska fascismen “unnade sig att vara både revolutionär och aristokratisk”. Trotskij förblev en kommunistisk idealist även till den dagen när Stalins agent mördade honom i Mexiko, med en ishacka i huvudet, under förvisningen från Sovjetunionen.
Vad är “demokratiskt”?
Historiskt var omvandlingen först våldsam, under Nordamerikanska revolutionen på 1770-talet och i Frankrike 1789 mot aristokratin och kungamakten. Ett genomtänkt system ersatte i teori och praktik det föregående för största möjliga folkstyre, med fri press och opinionsbildning med ett maktdelningssystem, där man genom val tillsätter en regering. Till maktdelningssystemet hör, förutom ett åtskiljande av regering och parlament, även ett oberoende domstolsväsende och religionsfrihet för alla, fredad från all statlig inblandning. Av praktiska skäl blev nationalstaten den yttre gränsen för demokratin.
Kommunismens teori och praktik fungerar inte med demokratins fri- och rättigheter.
Diktaturer tål inte kritisk prövning ens av sina egna
Demokratin hotar den. Därför hånar kommunismen demokratin för att vara liberal och borgerlig,
två ständigt återkommande skällsord. I samma mån som folkets sympati för demokratin ökar, i samma mån minskar dess sympati för kommunismen.
På sikt kan ingen diktatur överleva i längden, för diktaturen liknas osökt vid en bil utan bromsar.
Vid uppförslut och någorlunda plattmark saknar men inte bromsarna direkt.
Men, förr eller senare, kommer en nedförsbacke och då bär det iväg mot katastrof.
Det gick fort på slutet för Östblocket och Sovjetunionen att falla samman. Dess historiska tid var ute.
En tysk arbetarkamrat sa mig en gång, att om arbetarlönerna i “de socialistiska länderna” varit högre
än i de kapitalistiska, hade kapitalismen fallit direkt. Men nu var det inte så, och systemet upprätthölls enbart med terror och krig. Så länge det gick.
Alla diktaturer har sin utmätta tid att regera, därefter faller de. “Allt har sin tid”.
Men demokratin är mer revolutionär än kommunismen. Demokratin behöver framhålla sina egna revolutionära och republikanska rötter och med internationell solidaritet sprida dem ut över världen,
till mänsklighetens fromma. I denna strävan bör FN vara federal med egen polis, så att kriminella regeringar kan lyftas bort och bereda plats för verkligt folkstyre.
Alf Kåre Strindberg
Gröndal i Hägersten
2021-07-23
