När smittspridningen nu når nya nivåer undrar jag dock vad solidaritet betyder för den som redan blivit sjuk och bor ensam (ensamstående föräldrar till yngre barn inkluderat). Med andra ord: hur ser den, låt oss kalla den för “pågående solidariteten” ut? Om detta har jag hört och läst ytterst lite, såväl av Folkhälsomyndigheten, politiker som min egen omgivning. Som tur är, kan man vända sig till historien för att försöka finna svar.
En viktig socialistisk inrättning som i varierade former blivit realitet är kollektiva boendeformer. Ett skäl till detta handlar om att dela på hushålls- och omsorgsarbetet. Omsorg är utan tvekan ett av vänsterns många återkommande begrepp, och är helt centralt inom feministisk teoribildning.
Om det nu är ett faktum att vi ska fortsätta leva med pandemier framöver och vi fortfarande tror på socialistiska ideal måste vi därför – utöver den långsiktiga frågan om boendeförhållanden och familjepolitik – också begreppsliggöra och praktisera solidaritet hos de redan insjuknade, utifrån de specifika villkor som vi lever under just nu.
Sverige är ett land med hög andel ensamhushåll, och ett land där många redan rapporterar om ofrivillig ensamhet. Ekvationen är därför enkel men svaren desto svårare och frågorna är många: vem ska i dagsläget offra sig och gå hem till den sjuka för att bistå med matlagning, koka en kopp te eller bara säga “stackars” och ta tempen?…
Många av oss blir veka och behövande när vi bara har en vanlig förkylning, och vill att våra partners ska finnas där och vara stöttande. Men är du ensam och sjuk finns det oftast ingen naturlig person att kräva sådan stöttning av.
Så vad betyder socialism, eller vad betyder queera levnadssätt för den delen, för den sjukes omgivning? Vilket ansvar har vi för varandra?
—Majsa Allelin, signerat i Arbetaren.