Sociala bostäder är fel väg

 Det höjs röster i den bostadspolitiska debatten om att vi behöver sociala bostäder. Vi har prövat det och det blev inte bra. Därför valde Sverige redan på 1940-talet en annan väg. Bort från stigmatisering och istället in på vägen åt allas rätt till en god bostad. Så varför startar diskussionen igen? Jag ser främst två orsaker, bostadsbrist och en ökning av ekonomisk ojämlikhet. Och det beror på avsaknaden av politiska beslut. Vi har en bostadsojämlikhet. Den som har lite pengar har färre valmöjligheter. De som har mer har möjlighet att välja bostad.

Vi behöver en skattereform som minskar de ekonomiska klyftorna och en bostadspolitik som ser till att det byggs bostäder till rimliga kostnader. Kommunernas allmännyttiga bostadsföretag måste bygga för alla oberoende av inkomst. Då blir allmännyttan en motvikt mot ett system där en del bostäder riktar sig endast till de ekonomiskt svagaste grupperna i samhället, så kallad social housing.

Många av debattörerna som förordar speciella bostäder för fattiga vill att övriga hyresrätter ska ha marknadshyror. Det pratar de inte lika högt om. Den som betalar mest är den som får lägenheten. Modellen är prövad i London. Nu har inte längre vanliga Londonbor råd att bo kvar i innerstaden utan väldigt rika människor tar över lägenheterna.

Den som tycker att vi ska ha marknadshyror måste också svara på frågan, vem som ska bo i de sociala bostäderna? Är det den som föds med ett funktionshinder, någon som flytt från krig? Eller de som sliter med covid just nu i vården eller de som jobbar i hotell- och restaurangbranschen på timme?

Sverige är ett rikt land. På 60-talet när vi var mycket fattigare, orkade politikerna fatta framtidsinriktade beslut. Då var målet att alla ska ha rätt till ett tryggt och gott boende. Nu verkar ett gott boende bara gälla den som har en fet plånbok.

Marie Linder Förbundsordförande Hyresgästföreningen, artikel i Hem och hyra.

You May Also Like