Vem kan… höra Malena Ernman och Frida Hyvönen sjunga “Änglamark” parallellt med vetskapen att vi lever i början av den största katastrofala omvälvningen av liv på jorden under de gångna årtusendena, kanske årmiljonerna. Går det att bortse från sådant när ett nytt år tar sin början? För 80 år sedan, inför nyårsdagen 1942, befinner sig andra världskriget i en av sina mörkaste faser…
Vad gör Evert Taube? I mars 1942 spelar han in “Sjösala vals”, den kanske mest otvunget livsbejakande av hans sånger. Här skuttar Rönnerdahl med ett skratt ur sin säng, solen står på Orrberget och sunnanvind brusar.
Världsfrånvänt eller genialiskt? Frågan väcks av Adam McKays stjärnspäckade film “Don’t look up”, som även den mestadels mötts av blaserade axelryckningar. Jag tycker den är enastående. Filmen handlar om hur två amerikanska astronomer upptäcker att en enorm meteorit är på väg att förstöra allt liv på jorden och om deras kamp för att få samhället att acceptera denna sanning.
Det är, förstås, en allegori om klimatkrisen. Men också ren realism. Man kan fråga sig i vilken värld de lever som kritiserar filmen för att vara grov eller forcerad satir… Den fråga filmen väcker är denna: Vad ska man göra med sin förtvivlan? Skrika? Skratta? Skita i allt?…
Men den planetära krisen är ingen komet. Det finns inget slut. Vi – för en gångs skull är det bedrägligt inkluderande ordet befogat – kommer att tvingas fortsätta leva med den, genom den, i resten av våra liv, liksom de som kommer efter oss under många tusen år i framtiden…
Den 2 januari 1942, i det ödesdigra nya årets första tidning, rapporterar DN om hur det gångna nyårsfirandet har avlöpt utan restriktioner: “På restaurangerna hade man fullt hus, och på dansgolven var det så tätt mellan paren att det fordrades både kraft och mod för att kunna utföra en något så när acceptabel Chica-Chica-Boom-Chic.” Rönnerdahl i farten även här – lycklig som en lärka i majsolens sken.
—Björn Wiman, Kulturkrönika i Dagens Nyheter.