Vi lever i en av de märkligaste tider. Aldrig förr, har det varit barn som höjt rösten, talat om och visat på vad som är rätt och fel. Aldrig förr har det varit barnen som förklarat, som lärt ut vad som är viktigt att vårda och ta hand om.
Det har varit de vuxnas uppgift. Nu samlas barnen, med ledsna ögon. Inte bara ställer de frågor till oss vuxna, utan höjer också sina röster och ropar: ”Ser ni inte vad ni håller på med? Ser ni inte vad som händer? Ser ni inte att ni håller på att förstöra den värld vi ska leva i?”
H.C Anderssens saga om Kejsaren som paraderade utan kläder har blivit verklighet. Där ett barn ropade ut den sanning som ingen vuxen vågade ropa ut. ”Kejsaren är ju naken!”
Vi förblindas i en ständig jakt efter materiell glans, uppslukas av att jämföra våra liv med andras. En ständig jakt efter att bli sedda. Istället för att verkligen se.
I många städer har barn bestämt sig för att deras röster måste höras. Barn får komma till de praktfulla byggnader där viktiga vuxna finns, och där de viktiga besluten fattas. Många är bedårade av dessa barns mod. Men låt detta inte bli ännu en förtjusande berättelse.
Nu måste vi på allvar agera som vuxna. Organisera våra samhällen så att tillvaron handlar om att skapa jämvikt mellan människor och natur, att skapa samhällen som inkluderar alla. Det krävs helt nya tänkesätt, nya sätt att se på jordens resurser. Och framförallt – nya sätt att se på oss själva.
Vi är många – särskilt i den så kallade västvärlden, som tagit för oss. Tagit för oss mer än vi behöver. Vi går omkring som den nakna kejsaren utan kläder. Barnen ser det. Vi måste hitta tillbaka. Annars är vi förlorade.
-Ann-Sofi Tapani Umeå, insändare i Västerbottens Folkblad