Vi är offren som dödas långsamt

 I mitt yrke som undersköterska inom hemtjänst och äldreomsorg dör vi inte av att ramla ner från en byggnadsställning. Vi dör långsammare än så. Vi dör kroppsligt och själsligt då vi jobbar inom ett område vars starkaste prägel är en konstant obalans mellan krav och resurser.

I vår vardag utgör den fysiska arbetsmiljön ofta stora skaderisker både för dem vi hjälper men också för oss själva. Nära våra kroppar slutgiltigt har gått sönder, då är vi överflödiga för inom vård och omsorg finns i princip aldrig några omplacerings- eller rehabiliteringsmöjligheter. Vi blir plötsligt oattraktiva både hos vår egen arbetsgivare men också på övriga arbetsmarknaden. Snabbt utbytbara och ersättliga för arbetsgivaren och kanske för alltid förbrukade på resten av arbetsmarknaden.

I vår verklighet är all verksamhet tidsstyrd och krontalsbestämd. Människor som inte arbetar i vår bransch bestämmer hur många kronor en frukost, en dusch eller påklädning är värd. Och hur lång tid det får ta, som om våra vårdtagare vore en teknisk del i ett produktionsband där man ställer in en maskin på exakt hur lång tid just den biten får ta för att bli klar.

Om vi får välja själva så tar alla insatser sin faktiska tid eftersom vi jobbar med livs levande människor. I takt med införandet av ett produktionstänk i omsorgen har vi också infört system där vi dokumenterar ihjäl oss.

Att lämna någon som fortfarande har behov av oss, kanske att man slår sig ned på sängen och håller i någons hand, eller sitter och kan vara ett lyssnade öra, eller ge någon en smekning på kinden i lugnande syfte hos en ångestfylld person. Att inte kunna vara något av detta ger oss också panik. I vår yrkesroll är känslan av otillräcklighet den mest närvarande känslan av alla känslor.

Vi jobbar alla tider, vi jobbar långa pass och korta pass. Delade turer, dagar, kvällar, nätter och helger. Vi är de som håller Sveriges välfärd igång dygnet runt, året runt. Men vi är också dem som i förlängningen blir de främsta offren för en konstant underfinansierad välfärd.

-Elisabeth Antfolk, undersköterska och sektionsordförande Kommunal Stockholms län sektion Privat vård och omsorg, debattartikel i Kommunalarbetaren

Liknande artiklar