Arbetares kamp för fritid löper som ett pärlband genom historien. Från tolv, till tio, till åtta timmars arbetsdag. Från sex till fem dagars arbete i veckan. Från två, till tre, till fyra, till fem veckors semester. Varje pärla är en triumf. Mer liv, mer tid, en större del av vinstkakan som tillkom arbetstagare.
Nu har det inte hänt något på ett tag. Vi har stått och stampat i frågor om extra semester och kortare eller färre arbetsdagar länge…
Den ekonomiska historikern Lina Spross har skrivit en avhandling om hur synen på arbetstidsförkortning förändrats i Sverige över tid. Hur vi pratar om arbetstidsförkortning och vad vi förväntar oss påverkar i stor grad vad vi får.
På 70-talet, menar Spross, såg man sex timmars arbetsdag som en nödvändig reform som låg runt hörnet. Alla dåtidens politiska partier med undantag för Moderaterna var för.
Nu vet vi hur det gick, åtta timmars arbete ligger fortfarande fast. Och inte bara det. Sen vi slutade eftersträva vinster i form av mer fritid kontinuerligt har något annat hänt i arbetslivet.
På arbetsmarknaden i dag ser vi att det snarare handlar om minst åtta timmars arbete, eftersom regleringen av arbetstid inte gäller i prekära arbetssituationer, exempelvis timanställda.
Betald semester, och att klara sig på lönen från åtta timmar och fem dagar i veckan är svårt i för dåligt betalda yrken, de människor som måste ha två jobb för att klara sig ekonomiskt ökar.
Och även inom välbetalda kontorsarbete visar forskning att digitalisering och konstant uppkoppling gör att arbetet, smygande, koloniserar alltmer av vår fritid.
Så sen 70-talet, då vi slutade systematiskt förkorta arbetad tid, arbetar vi inte bara lika mycket utan ofta mer. Därav mina inre vargar, som tycker att 8 timmars arbetsdag eller betald semester är lyxigt, samtidigt som jag tycker att vi borde kräva mer. Det handlar om de sänka förväntningarnas missnöje.
Många, främst kvinnor, deltidsarbetar redan i hög utsträckning för att få vardagen att gå ihop. Men det kan ha ödesdigra konsekvenser på lön, pension och självständighet.
Givet inflationen och att lönerna inte får sticka i väg hur mycket som helst, kan facken i stället kräva annat av arbetsgivarna? Om produktiviteten inte skadas, kan man inte testa fyra dagars veckan?
Så låter de ödmjuka kraven efter femtio år av åtta timmars arbetsdag, fem dagar i veckan.
—Stina Pettersson, ledare i Västerbottens Folkblad.