Efter att märket har satts kan det i Sverige låta så här: Nu har facken tagit ansvar. Nu är det er tur. Sluta upp med fantasilönelyft till cheferna, sluta upp med bonusar, sluta upp med övervinster.
Som om vi kan göra framsteg genom att fråga snällt, efter att ett avtal om fredsplikt skrivits under, där det starkaste vapnet ställts i skåpet för två år framåt.
Jag håller inte andan för att de stora centralstyrda facken i närtid kommer att inse att matcher inte vinns på defensiv planhalva, och börja använda sina muskler. Däremot tror jag att vi kan få se fler vilda strejker. Vi kan få se fler som säger: Nu går vi utan er.
2019 gjorde en socialdemokratisk regering, med LO:s goda minne, utrymmet för tillåtna strejker mindre. En effekt av det är att man då får räkna med att det kan bli fler vilda strejker. Helt enkelt eftersom möjligheten till tillåtna strejker har krympt.
I april såg vi det hända när ett hundratal lokförare lamslog Stockholms pendeltågstrafik i en vild strejk mot ensamarbetet på tågen. Det är något som inte hänt sedan 2017 när sopåkare gick ut i vild strejk.
På ett sätt är de här strejkerna släkt. I grunden handlar det om företag som vunnit upphandlingar genom att lova att man kan sköta driften mycket billigare än konkurrenterna och sedan måste de pengarna hämtas in någonstans…
Det är intressant att båda de här senaste vilda strejkerna skett inom en typ av välfärdstjänster utlagda på entreprenad. Där finns nästan alltid ett effektiviseringstryck på arbetsvillkoren till följd av upphandlingar där man budar under varandra.
Att välfärden inte ska kompenseras för kostnadsökningar utan i stället ständigt effektiviseras ser vi över stora delar av den politiska skalan. Det är något som är väldigt svårt att rösta bort. Så vi måste göra något annat. Till exempel strejka.
Då är det viktigt att det finns folk som vågar, oavsett om man har fackledningen med sig eller inte, och lokförarna visade oss alla hur man kan göra.
“Det är sabotage att gå i vild strejk mot ett demokratiskt fattade beslut”, dundrade kritikerna. Men en vild strejk är ett demokratiskt beslut.
Men då demokrati blivit synonymt med att rösta vart fjärde år känner folk inte igen demokratiskt handlande människor när de ser dem. Men det är så här demokrati ser ut när den utövas, direkt av de berörda.
—Annie Hellquist, ledare i Arbetaren.