Upptäckten av fossil energi skapade ett samhällsbygge i den rika delen av världen med en slösaktig och linjär energi- och resursanvändning på en nivå som egentligen aldrig var möjlig. Nu sitter vi här, inte bara med en klimatskuld och en accelererande artdöd, utan också med en uppsjö av så kallade “målkonflikter” som uppstår när de fossila energinivåerna ska ersättas med förnybar energi.
Men förhoppningsvis är det kanske just målkonflikterna som till slut får polletten att trilla ned: vår energianvändning är alldeles för hög för att vara förenlig med en hållbar och rättvis omställning. Och en jämnare fördelning av energi och resurser, både inom och mellan länder, är avgörande för att matematiken i omställningen ska gå ihop…
Den rika världens ansvar att reducera sin energi- och resursanvändning är snarare ett kritiskt villkor för att planetens biokapacitet ska räcka till alla. Idén om en planet med oändliga resurser är det axiom som historiskt har legitimerat försvaret av den eviga tillväxten som bärande i fattigdomsbekämpningen, i stället för en mer rättvis resursfördelning.
Det är såklart ett frestande förhållningssätt för dem som inte vill dela med sig av sitt överflöd. Men i dag är det en ytterst liten del av den globala tillväxten som tillfaller de fattigaste. Oxfam visade i en rapport 2018 att 82 procent av världens tillväxt det senaste året tillföll den rikaste procenten, medan den fattigaste halvan av befolkningen inte fick några inkomstökningar överhuvudtaget.
Den obekväma sanningen om de planetära gränserna slår dessutom fullständigt ut tillväxtargumentationen. Nu när konventionell tillväxt måste upphöra i de rikaste länderna är det i stället rikedomsbekämpningen vi behöver koncentrera oss på om världens frukter ska kunna komma alla till del.
Miljödebattens målkonflikter är ett direkt resultat av vår samhällsapparats oförmåga att ens överväga ett scenario där energianvändningen minskar, och beakta fler värden än de kortsiktiga samhällsekonomiska värdena. Om vi inte förmår att släppa in och jämlikt ta hänsyn till fler värden än energi och produktion i den samhälleliga balansakten, kommer stora och oersättliga natur- och kulturvärden fortsatt att gå förlorade…
Vi är många som väntar på att partipolitiken på allvar ska våga föra en inspirerande postomställningspolitik. En politik med attraktiva visioner om en omställning som är önskvärd, som visar på vinsterna med att överge det fossildrivna konsumtionssamhället, som stärker livskvaliteten och som hade varit värd att strida för även helt utan någon miljö- eller klimatkris.
—Max Jonsson, debattartikel i Svenska Dagbladet.