Det pratas mycket och ingående om alla problem som resebranschen får, turistnäringen, börsen, exportföretag. Det kallas in experter som analyserar en befarad hotelldöd och långa reportage görs om inställda idrottsevenemang med besvikna idrottare och ledsna funktionärer.
Vad gäller själva sjukdomen covid-19 pratar man mycket om spridning, om brist på skyddskläder och besöksförbud på sjukhus. Man svarar gång på gång på samma frågor om symtom, vikten av hygienregler, om att munskydd är odugliga och man uppmanar hela tiden folk att stanna hemma vid symtom. Man pratar i svulstiga ordalag om hur fantastisk all vårdpersonal är, man “tackar” oss och lovar att svenska folket ska ställa upp för oss. Bra och rätt och absolut inget fel i det.
Om man överhuvudtaget pratar om hur beredskapen mot corona är så handlar det om akutsjukvården. Men. Ingen, absolut ingen pratar om vad som i praktiken kommer att hända för oss som jobbar om ett äldreboende blir tomt på personal för att så många är hemma på grund av symtom eller för att ta hand om sjuka barn. Kommunpolitiker går ut och säjer att man ska stödja och prioritera våra gamla och utsatta och att allt annat arbete läggs på is. Innebär det då att tjänstemän och politiker går in och jobbar i vården eftersom de tydligen inte kommer att ha något annat att göra?
Ingen vill tala om vad som händer vid akut personalbrist. Ingen verkar vilja berätta vad som gäller för de av personalen som fortfarande är friska. Ställs alla lagar och avtal åt sidan? Kan vi beordras att jobba dygnet runt? Hur blir det om corona kommer in på ett boende? Isoleras de sjuka och tvingas vissa ofrivilligt att jobba enbart med dem? Finns i så fall skyddsutrustning så det räcker?…
Kommunpolitiker går ut och säjer att man ska stödja och prioritera våra gamla och utsatta och att allt annat arbete läggs på is. Innebär det då att tjänstemän och politiker går in och jobbar i vården eftersom de tydligen inte kommer att ha något annat att göra? Eller vad menas?…
Jag är inte ett dugg orolig för att själv dö av coronaviruset, men jag börjar ärligt talat bli riktigt orolig för hur den närmsta framtiden ska bli för oss i äldrevården. Jag börjar på allvar frukta att det som vanligt bara är ord och gester som låter fint, som är utan värde i praktiken och att det som vanligt kommer att förväntas att vi själva tar ansvar för och löser hela skiten! Allt medan makthavare, politiker och chefer sitter inlåsta och “jobbar hemifrån”.
—Lena Eriksson, undersköterska, debattartikel i Kommunalarbetaren