Sverige är ganska hårt drabbat av arbetskraftsbrist. För att kunna bibehålla en välfärd där vi tar hand om varandra behöver fler anställas, i omsorgen, vården, förskola och skola. Industrins olika grenar skriker efter människor som kan jobba.
Stora och små företag uppger att deras största hinder är svårigheten att hitta arbetskraft. Sverige går miste om affärer och företag tackar nej till order för att arbetskraftsbristen hindrar dem från att växa.
Samtidigt chartrar staten plan för att skicka ut förtvivlade unga människor som lärt sig språket, bott i svenska familjer och gått flera år i skola, till en farlig och osäker framtid.
Det har hänt något i den politiska debatten. Utrymmet har krympt för oss som vill stå för en human flyktingpolitik där unga som rotat sig här inte ska skickas till några av världens farligaste länder. I allt råare ton framställs den hållningen som känslostyrd och verklighetsfrånvänd. På något sätt uppfattas det som tvivelaktigt att försöka försvara och förklara hur politiken drabbar människorna bakom statistiken.
Det handlar inte om principer. För dem som vill avvisa så handlar det om känslor. Känslan av att ha kontroll, och viljan att väcka rätt känslor hos dem som lyssnar. Signalpolitik kallas det. “Vi är hårda, vi kan bestämma, lita på oss”, vill de signalera till väljarna fast de egentligen inte har någon aning om hur.
Priset för de signalerna får vi alla betala. De som flygs ut, alla som ställt upp, och vi alla som behöver bo i ett lite otryggare land när desperationen matats med ännu några unga människor utan framtid.
-Gustav Fridolin, debattartikel i Expressen