Sverige behöver “fjärde generationens kärnkraft” hävdade moderatledaren Ulf Kristersson i Almedalen. Tidigare har han, tillsammans med KD:s Ebba Busch Thor, argumenterat för samma sak på DN debatt. Lägg till detta att när även företrädare för Liberalerna och Sverigedemokraterna framträder som kärnkraftsromantiker så finns det skäl till oro.
“Fjärde generationens kärnkraft” lanseras som något nytt, men i verkligheten handlar det om att lyfta fram det gamla konceptet, bridreaktorer från 1950-talet, ett dyrbart misslyckande. Idag finns två bridreaktorer i Ryssland och en i Kina i drift. I övrigt är de nedlagda.
Bridtekniken är dyr och innebär ökad risk för kärnvapenspridning och terrorism. Kärnkraft och kärnvapen är, som Hannes Alfvén påpekade för snart ett halvsekel sedan, “siamesiska tvillingar”. Den nödvändiga, dyra upparbetningen innebär att världens farligaste ämne, plutonium, frigörs – och kan användas till kärnvapen.
För mig är det svårbegripligt att svenska politiker idag vill bygga dyra reaktorer, satsa enorma summor på upparbetning och samtidigt riskera spridning av radioaktivitet i miljön. Klimatfrågan används som argument, men håller inte vid närmare granskning. Man berättar inte att det tar 10 till 20 år att planera och bygga nya reaktorer – ännu längre om det handlar om “fjärde generationen”, bridreaktorer. Inte heller berättar man att kärnkraften är oekonomisk, alldeles för dyr jämfört med förnybar energi…
El från de förnybara energikällorna är dessutom idag långt billigare än el från kärnkraft. Att ledande politiker vill använda miljarder av skattebetalarnas pengar för att subventionera kärnkraft som tar lång tid att bygga och innebär stora risker är mig en gåta.
-Håkan Larsson, Centerpartist, debattartikel i Länstidningen, Östersund