USA:s lojala lakejer

Medierna blundar för Trumps hot om folkmord i Iran. Den 25 juni i år twittrade Donald Trump att han är beredd att utplåna stora delar av Iran. Reaktion? Ingen alls. De enda som opponerade sig mot hotet om ett folkmord var Irans president Hassan Rohani, som kallade Trump “mentalt efterbliven”.

Krisen i Persiska viken är farlig på riktigt, det är alla överens om. Men vad handlar den egentligen om? Den som följer medierapporteringen i Sverige får intrycket att det är två stöddiga typer som spänner musklerna mot varandra, oklart varför, men att det är dumt att de bråkar. Vad man inte låtsas om, är att det i är den ena parten som muckar gräl, medan den andra vill vara i fred.

Kålsuparteorin leder vilse. Det är inte Iran som hotar att utplåna stora delar av USA. Inga iranska örlogsfartyg utför fientliga maktdemonstrationer utanför New Yorks och Floridas kust. Det är inte Iran som försöker kväva USA ekonomiskt med en massa sanktioner. Inte heller är det Iran som skickar trupp och krigsmateriel till Saudiarabien. Det är inte Iran som har rivit upp kärnenergiavtalet.

Nyhetsrapporteringen i Väst tycks vila på den underförstådda premissen att USA äger världen. Framför allt äger man det oljerika Mellanöstern. Först då blir det rimligt att USA har rätt att patrullera Irans gränser och hota dem militärt. USA har 36 militärbaser i regionen – inget konstigt med det.

Enligt Vita huset handlar konflikten med Iran om massförstörelsevapen. Det finns en viss logik i detta. Man kan förstå om Iran vill införskaffa kärnvapen när de drabbas av militära hot från USA. Det finns dock knappast något som tyder på att Iran har sådana planer. Beskyllningar om innehav av massförstörelsevapen framförde USA om grannlandet Irak 2001-03, vilket visade sig vara en bluff.

Den propagandastrategin borde med andra ord vara förbrukad, men västerländska medier är extremt väldresserade i amerikanskt tänkande, oavsett vem som är landets president. Trumps utpekade fiender, “vänstermedia”, kan visserligen beskriva honom en galning 365 dagar om året, men man ifrågasätter inte hans motiv i utrikespolitiska frågor.

-Åsa Lindeborg, krönika i Aftonbladet Kultur

Liknande artiklar