Jag kollar på Agenda som ägnar halva sändningen åt vad redaktionen beskriver som ”tåghaveriet” och än en gång får jag konstatera att ingen tågpersonal får komma till tals. Inte ett ord yttras om tågpersonalens arbetsmiljö. Nej, inte ens fackliga företrädare för denna yrkesgrupp får säga något.
Istället är det resenärerna som är i fokus på hur det rekordhöga antalet tågförseningar påverkar samhället. Det är som att vittna en medial norm som upprepas varje gång som public service-medierna ägnar sig åt ett större reportage om den svenska tågtrafiken. Utgångspunkten är alltid konsumenterna (resenärerna).
De som intervjuas direkt i studion är Monica Lingegård, VD för SJ, och Roberto Maiorana, generaldirektör för Trafikverket. Självfallet är ingen av dem nöjda med situationen och båda pekar dessutom ut bristen på tillräckliga resurser som en stor del av problemet…
Jag sätter konsekvent citationstecken kring ordvalet ”tåghaveri”, därför att egentligen handlar det om ett politiskt haveri. Man kan till och med säga att det är ett ideologiskt haveri. Det till synes lilla ordet ”tåghaveri” är maktundvikande.
Det är inte så att ”tåghaveriet” uppstått av sig själv, utan grundorsaken har varit politikers närmast religiösa tilltro åt marknaden som frälsare. Det handlar om politiska beslut vars praktiska konsekvenser resulterat i den situation vi ser idag. Detta måste understrykas och upprepas. Infrastrukturministern visade inte en uns av självkritik under direktsändningen och det blir oerhört frustrerande att landets ytterst ansvarige för tågtrafiken inte visar någon ödmjukhet. Mig veterligen har han aldrig jobbat med infrastrukturfrågor tidigare och då är det extra viktigt att vara lyhörd.
Den yttersta effekten av det svenska tågsystemet är att det har utmynnat i fragmenteringar i själva strukturen, där alla beståndsdelar frikopplas från varandra. Om en trafikstörning inträffar ”här”, så sprider sig dess efterdyningar ”där” och ”där”…
Fragmenteringen av strukturen medför det olyckliga att det blir svårt att veta vem som bör avkrävas ansvar när tekniska brister uppdagas eller andra tråkiga händelser inrapporteras. Istället manifesteras en ”laissez faire”-attityd (tron på att problemen löser sig självt utan att man behöver vidta regleringsåtgärder) och i den mån som åtgärder vidtas, så sker det ofta med en ansvarsförskjutning mot de anställda…
Man måste gå tillbaka till 1988 för att se hur utvecklingsriktningen började. Det var året man delade upp det statliga bolaget SJ i två delar: banverket (som ansvarade för banan) och SJ (som ansvarade för trafiken). Det var en omorganisering som lade grunden för konkurrenstänkandet.
-Filip H, tågvärd, inlägg på arbetarbloggen
Läs mer https://www.arbetarbloggen.se/2024/03/12/det-ar-ett-politiskt-haveri-inget-taghaveri/