“Land ska med straff byggas.” Detta är huvudbudskapet i årets valrörelse. Det gäller för åtminstone fem av riksdagens partier, inklusive de tre största. Kraven på fler och hårdare straff berättigas med att straffen har varit för milda. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har ett 70-tal propositioner lagts fram med krav på kriminaliseringar, straffskärpningar och utvidgade tvångsmedel. Denna utvidgning av straff- och processlagstiftning är historiskt unik.
Givet ett allvarligt problem med skjutningar, varav många med dödlig utgång, är det kanske ändå begripligt att strafflagen skärpts i den omfattning som skett. Resultatet tycks dock utebli. Skjutvapenvåldet visar inga tecken på nedgång och Sverige har flest gängrelaterade mord i Europa…
Forskning från Sverige, Norden och andra länder visar entydigt att längre straff inte har en avskräckande effekt. Det betraktas som ett kriminologiskt grundfaktum…
Hänvisningar till hur man i Danmark handskats med de kriminella gängen är legio. Dock finns ingen utvärdering av Danmarks olika åtgärder mot gängkriminaliteten. Det saknas uppgifter om hur vistelseförbuden används. Rikspolisen kan inte säga om lagstiftningen haft någon effekt på antalet gängkriminella som nu ökar.
Polisen bedömer att möjligheten till fördubblade straff har varit positiv för att öka inspärrningstiden för gängledare, men säger samtidigt att nyrekryteringen fortsätter. En vetenskaplig utvärdering av effekterna av sänkt straffmyndighetsålder i Danmark visade försämrade betyg och mer återfall… Straff ska vara undantaget. Denna princip får stöd i vår regeringsform.
Straff måste visserligen finnas men är något man tar till i sista hand. Den strafflaginflation vi nu iakttar innebär ett brott mot en lång rättslig tradition. Påståendena om att vi måste straffa mera ska också bedömas i ljuset av de 12 000 fängelsestraff som döms ut under ett år.
Det något paradoxala inträffar nu att fast brottsligheten utnämnts till den viktigaste frågan i valet, så blir den inte en valfråga. De stora partierna tycker detsamma i kriminalpolitiken. Regeringen höjer straffen så fort den kan, oppositionen till höger säger “för lite och för sent” och föreslår ytterligare skärpningar. Justitieministern svarar förnöjt att regeringen skärpt straffen mer än någon annan regering och framhåller att fem gånger fler nu frihetsberövats för vapenbrott.
De tre partier som inte deltar i straffracet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, betonar också vikten av straff, men inte på samma sätt som de övriga. Det förebyggande arbetet och tidiga insatser lyfts fram som en motvikt till straff…
De partier som inte deltar i tävlan om vem som kan straffa mest väljer främst att ligga lågt…
—Henrik Tham, essä i Dagens Arena.