Starka fack är nödvändiga för ett bra samhälle

De ekonomiska klyftorna har ökat i Sverige, det är välkänt. Och det är inte den enda ojämlikheten som växer. Det beror inte bara på ökade inkomstskillnader. Utan på förskjutningar i det ekonomiska inflytandet. Exempelvis i arbetslivet. De osäkra jobben har blivit fler och ännu osäkrare. Som fler timanställningar, sms-jobb, bemanningsföretag och det som kallas egenanställning.

I byggindustrin finns de långa kedjorna av underentreprenader, med urusla villkor ytterst i kedjan. I kollektivtrafiken finns det bara alltför många exempel på hur upphandlingar lett till sämre villkor för de anställda. För företagens låga anbud kan bara räknas hem via lägre personalkostnader…

Tiderna förändras. På 1970-talet röstade till och med Moderaterna för LAS. På 1980-talet talade vi om “det goda arbetet” och att de anställda måste få mer inflytande över jobben. På 1990-talet hette det att byråkratin måste minska inom välfärdssektorn. Nu heter det att “det måste bli lättare att anställa”. Det ska läsas som att “det ska bli lättare att avskeda”.

Nu är kravet “flexibilitet”, vilket betyder att anställda likt maskindelar ska kunna sättas in och kopplas ur exakt bara på de tider arbetsgivaren vill. Och kontrollkraven inom välfärdssektorn ger lärare och läkare och undersköterskor alltmer pappersarbete och allt mindre tid för sina yrkesuppgifter.

Perspektivet på hur villkoren i arbetslivet ska se ut har förflyttats. Producentens ekonomiska intressen dominerar, oavsett vad de kan kosta andra. Och organisationsexperternas styrmodeller, som inte alltid erkänner de anställdas expertis, har tagit över inflytande från dem som gör jobben. Att en S-regering tillsätter en utredning om försvagningar av arbetsrätten är ett dystert tidens tecken…

Alltsedan 2006 har vi haft högermajoritet i riksdagen. Ska maktförhållandena i ekonomin ändras måste den majoriteten brytas. För det krävs inte minst fackliga insatser. Starka fackliga organisationer kan inte bara påverka villkoren i själva arbetslivet.

-Anne-Marie Lindgren, krönika i Sekotidningen

You May Also Like