I själva verket är ju det förändrade säkerhetsläget det rakt motsatta från vad som målas upp. USA rustar upp, Nato-länderna rustar upp. Ryssland rustar om något ned, åtminstone om man får tro senaste rapporten från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI. Kina å andra sidan är förvisso på uppgång som supermakt men ligger ljusår efter militärt.
Upprustningspolitiken i Sveriges och den gradvisa Nato-anslutningen handlar om någonting annat. Att rusta upp är ett beprövat recept för samhällen på nedgång… Men ännu mer och ännu viktigare fungerar berättelsen om krigshotet och rustningen mot en yttre fiende som ett sammanhållande kitt när den förhärskande ideologin går på tomgång…
Nato är en sammanslutning av världens mest aggressiva militära stormakter, med stater vars demokratiska trovärdighet i bästa fall är tvivelaktiga. Att att i det rådande läget vilja ansluta oss till den alliansen handlar inte om trygghet utan om att få spela med de stora grabbarna, säkra lukrativa kontrakt för den svenska vapenindustrin, men det är ett svårsålt narrativ. Natoförespråkarna kan försöka övertyga oss (och sig själva) om vad som helst – men där har vi kärnan och den verkliga drivkraften.
Så här har det förstås inte alltid varit. Det fanns en tid då världen verkligen var uppdelad i två någorlunda jämnstarka maktblock och då hotet om totalt krig var konstant närvarande, en situation där gränsen mellan Öst och Väst gick rakt igenom Centraleuropa. I det läget odlade Sverige en utrikespolitik baserad på (relativt) oberoende, på nedtrappning och en ambition om en tredje väg bortom de cyniska intressen som styrde världspolitiken.
Skall vi alltså tro att hotet från Ryssland är större idag? Nej istället har rädsla blivit politisk hårdvaluta i en samhällsordning på dekis, och Socialdemokraterna har i allt väsentligt hakat på upprustningståget. Nu är vänsterns kamp för nedrustning och internationellt oberoende viktigare än den varit på årtionden
—Ledare i Internationalen.