Skog är nämligen inte längre samma sak som natur. Skog är inte samma sak som trädplanteringar. Sverige behöver göra mer för att skydda omistlig naturskog och den biologiska mångfalden.
Höga debattvågor fyllda av motsägelsefulla eller vilseledande faktafel gör att medborgarna inte har en chans att vare sig förstå eller ha synpunkter. Frågan verkar snarast gälla att synas och att populistiskt värva fler röster – en skändlig skogspolitisk tuppfäktning.
Leif Öster, expert i skogsutredningen och sakkunnig i regeringens programråd, skriver i en debattartikel i Altinget (16 juni): “Hur kunde 55.000 hektar skyddsvärda skogar i nordvästra Sverige avverkas sedan år 2000? Svaret är att det saknas kunskap bland skogsägare, skogsbolag skogsägareföreningar och på Skogsstyrelsen.”
Men sanningen är att politiker vägrar att sätta långsiktighet framför kortsiktig vinst. Svenska skogsägare har redan starkt skydd i lagen och skogsbolagen gör goda vinster. Därför vore det intressant om de politiska förståsigpåarna kunde lämna konkreta exempel på hur EU:s eventuella nya regelverk skulle inverka menligt på svensk skogsnäring och det privata ägandet.
Skulle vi förlora arbetstillfällen? Skulle bolag och enskilda förlora en massa pengar? Hur stora förluster skulle stora skogsägare som staten, Sveaskog, Södra, Svenska kyrkan göra om man slutade avverka de sista resterna av våra gamla skogar som inte går att återställa?
I en demokrati är det ju ytterst medborgarna som bestämmer. Frågan är om medborgarna ska fortsätta att vilseledas. Och: vill de se fler kalhyggen?
Vi måste helt enkelt skydda mer av den naturskog som ännu återstår.
Det är en skandal för svenska politiker och svenskt skogsbruk att man inte längre ses som det föredöme man en gång var – utan riskerar att behöva underkasta sig EU:s stränga ögon. Tragiskt nog inte utan goda skäl.
—Peter Lindgren. Insändare i Dagens Nyheter.