Smittan av covid-19 på särskilda boenden har visat sig skilja markant. Boenden med en hög andel personal utan fast anställning sticker ut med en smittspridning långt utöver den genomsnittliga.
Det är inte så konstigt eftersom dessa går runt på ett stort antal timvikarier och visstidsanställningar. Personal utan fast anställning försöker varje månad komma upp i tillräckligt många timmar för att kunna försörja sig på sin lön. De tvingas “jaga” timmar på olika boenden och riskerar därigenom att överföra smitta på ett helt annat sätt än fast anställda på ett och samma boende.
En medioker ersättning vid sjukfrånvaro bidrar dessutom till att man inte har ekonomi att stanna hemma vid minsta symtom. En timvikarie som sällan kan komma när hen efterfrågas är ingen som prioriteras högst på listan nästa gång arbetsgivaren försöker få in någon med kort varsel.
Hur har det då blivit så här? Jo, genom politiska beslut. Uppvaknandet är därför märkligt och sovmorgonen mer än lovligt lång hos våra folkvalda. Den köp- och säljmentalitet man skapade genom införandet av lagen om valfrihet fick till följd att all verksamhet skulle upphandlas genom återkommande anbudsförfaranden. Offentligt vs privat var kombattanterna. Kriterierna blev i slutändan att “lägst anbud vinner”.
Detta möjliggjordes genom att kvalitetsaspekten mycket skickligt undanröjdes genom att ett nytt begrepp infördes. “Tillräckligt bra kvalitet” var vad som nu gällde, alltså inte den som kvalitetsmässigt bedrev bäst verksamhet.
Kommunala verksamheter fick anpassa sig efter privata för att ha någon som helst chans att vinna några anbud. Kostymerna slimmades och personaltätheten, det vill säga antalet personal per omsorgstagare, bantades.
Eftersom driftskostnaden på ett boende till största delen utgörs av personalkostnader konkurrerade man med att få lägst personalkostnad. Kunde man då få ner den fasta återkommande kostnaden för personalen månad för månad var chansen att ta hem anbudet större…
—Bo Carlsson, insändare i Dagens Nyheter.