Som av en händelse har Rachel Carsons “Tyst vår” just kommit i en nyutgåva på bokförlaget Volante. Det är en märkvärdig bok på många sätt, välskriven och välresearchad, men kanske framför allt viktig eftersom den fick den moderna människan att inse att vad hon gjorde faktiskt hade betydelse…
Den nya marknadsekonomin var framåtblickande, teknologisk och hygienisk. Att naturen skulle opponera sig tycks inte ha föresvävat någon förrän Carson förde det i bevis med både stilistisk och akademisk skärpa. Där och då föddes den moderna miljörörelsen, men också den avgrundslika klyfta mellan de människor som ser naturen som ett subjekt i egen rätt och de som anser den vara till för människan. Klyftan är lika djup i dag, och inte minst synlig i klimatfrågan…
I dagens skogsdebatt, som är livligare än på länge – i branschpressen, inom miljörörelsen och här i Dagens Nyheters där reportern Lisa Röstlund enträget grävt fram nya avslöjanden de senaste månaderna – ekar samma argument som fördes fram i diskussionen om “Tyst vår”…
“Tyst vår” kom att innebära ett paradigmskifte i synen på naturen, och dagens debatt verkar faktiskt förebåda något liknande. Det märks inte minst på hur skogsnäringen själv famlar runt i terrängen i jakt på hållbara argument som bär i vår tid. Som alltid undviks de futtiga företagsekonomiska motiven, de låtsas man aldrig om…
Svensk skogsnäring är del i ett ideologiskt trossystem. Även dess akademiska gren, det inflytelserika forskningsinstitutet Skogforsk, är delfinansierat av näringen själv, bland annat genom koncernbidrag och en typ av skatt på avverkad skog, och har så starka band till näringen att den akademiska friheten måste anses vara en chimär. Ändå tror jag att något håller på att hända. Näringens propaganda är på väg att genomskådas och den nostalgiska synen på skogens betydelse som rikets ekonomiska ryggrad och landsbygdens försörjning är på väg ut, vilket i sin tur kan öppna för en mer rimlig diskussion om skogens funktion. Om ett par decennier kommer många undra hur tidigare generationer egentligen tänkte, precis som vi i dag förundras över att man på sextiotalet ansåg DDT vara snudd på nyttigt. Innan Rachel Carson skrev “Tyst vår”.
—Po Tidholm. Essä i Dagens Nyheter Kultur.