Skräckhistorierna från restaurangbranschen är många, och den svenska arbetskraftsinvandringen kan närmast liknas vid modernt slaveri. Shamim Ahamed från Bangladesh – som jobbade 7-dagarsveckor för 30 kronor i timmen på restaurangen Indira i Stockholm – berättar att han blev “psykologiskt nedbruten” och helt beroende av sin arbetsgivare. Ahamed tvingades bland annat betala arbetsgivaren tiotusentals kronor för att behålla sin anställning. Han tvingades också agera personlig betjänt i chefens privatbostad där han utförde trädgårdsarbete och serverade gäster på privata middagar.
Så ser verkligheten ut för många av Sveriges arbetskraftsinvandrare, och missförhållandena är inte begränsade till bara restaurangbranschen.
I internationella jämförelser står Sverige ut från mängden. Det svenska regelverket för arbetskraftsinvandring innebär att arbetsgivaren får all makt och den anställda noll. Regelverket, i dess nuvarande form, infördes 2008 av regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet, som beslutade att systemet med arbetsmarknadsprövning slopades…
Alliansregeringen och Miljöpartiet menade att arbetsgivarna själva kunde identifiera bristyrken och att lagändringen skulle locka högutbildad arbetskraft till Sverige. Utfallet blev det motsatta. Det är i låglöneyrken som den största ökningen har skett. Svenska företag har utnyttjat systemet för att pressa ned löner och villkor för de redan lägst avlönade till nya bottennivåer. Arbetare ställs mot varandra – lågavlönade ställs mot lågavlönade i syfte att hålla vinstmarginalerna höga.
De arbetare som söker sig hit gör det oftast för att komma ifrån prekära arbetssituationer i hemlandet, som ett sätt att fly undan kapitalismens ojämna utveckling. Att utvisa dem innebär att förpassa dem till ännu svårare villkor någon annanstans. Om man verkligen bryr sig om dessa arbetare måste det centrala kravet vara att alla som kommer hit måste få stanna. De måste ges uppehållstillstånd, organiseras fackligt och garanteras fullständiga rättigheter och kollektivavtalsenliga villkor.
Arbetare i alla länder, förena er!
—John Gordon, artikel i Revolution.