Jag tror att det var scenens vardaglighet som skrämde mig mest: en pappa som hemma i köket råkar passera sin dotters digitala distanslektion i historia, där läraren, helt i enlighet med läroplanen, undervisar om stormningen av USA:s kongress den 6 januari.
Men nu råkar denna pappa vara ordförande för Sverigedemokraterna i kommunen, därtill ordförande i kommunfullmäktige, och sänder iväg ett mejl till läraren. Där ondgör han sig över “indoktrinering” med “vänsterslagsida” och förkunnar senare även sin avsikt att i framtiden “dokumentera” lärarens lektioner.
I en skakande artikel i veckans DN gav historieläraren, Fredrik Clausson, sin bild av hur han upplevt agerandet som ett implicit hot. Han berättade om hur han blivit svartmålad i olika medier med SD-kopplingar, fått fientliga frågor från SD-anstrukna reportrar och hur hans liv online kartlagts av SD-sympatisörer.
Han berättade om hur han kallats vänsterbliven, kulturmarxist och svagbegåvad. “Kritiken av min lektion”, skrev Clausson, verkar vara “en liten del av ett brett försök av Sverigedemokraterna att förändra den svenska demokratin i en mer auktoritär riktning.”
Det har han dessvärre rätt i. Så här ser det ut i dag i den lokala praktiken. Så här kan hela vårt land se ut i morgon när Sverigedemokraterna släppts fram till makten. Ett land där politiska köksbordskommissarier domderar, hot hör till vardagen och den fria kunskapen om historien politiseras…
Fredrik Claussons historielektion visar det hur den högerauktoritära våg som går över världen yttrar sig på lokal nivå. “Inte konstigt att varningsklockorna ringer när man som historielärare blir anklagad för att vilseleda elever av en politiker i ett parti som trots fleråriga löften fortfarande inte har gjort upp med sitt nazistiska förflutna”, skrev Fredrik Clausson i sin artikel.
Han underströk också att han och hans kolleger som historielärare inte kan förutse framtiden. Däremot, skrev han, kan både de och vi dra paralleller till hur historiska auktoritära och totalitära regimer har kommit till makten och hur de behållit den. Det är just det som gör hans artikel till så isande läsning.
—Björn Wiman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.