Löddriga av iver och förväntan tog den borgerliga alliansen över makten efter valet 2006. Centerledaren Maud Olofsson lovade att Sverige skulle “avsossifieras”. Förhatliga statliga monopol skulle brytas upp. Några djupare konsekvensanalyser gjordes inte innan besluten klubbades i riksdagen.
Det var nyliberal ideologi och inget annat som drev fram privatiseringar och avregleringar. Marknaden sågs som en garant för att allt skulle bli så mycket bättre om staten fråntogs ansvaret. Socialminister Göran Hägglund (KD) gav sig på apoteksmonopolet. Sverige skulle inte längre vara som Nordkorea eller Kuba. Han lovade pressade priser, mer valfrihet och högre kvalitet om marknaden släpptes in. Fri konkurrens skulle gynna entreprenörskap och därmed också tillväxten.
Men det blev inte som alliansen lovade. Löftena blev blåa dunster som löstes upp ett efter ett. Visst blev det fler apotek, men de uppstod oftast där det redan fanns gott om dem.
Några tusen blommande småföretag blev det inte heller. I stället domineras marknaden av ett fåtal stora koncerner. Priserna på receptfria mediciner har gått upp betydligt mer än konsumentprisindex.
Utbudet av smink och egenvårdsprodukter ökade kraftigt, det blev mer läppstift och mindre medicin. Kravet på lagerhållning av livsviktiga läkemedel togs samtidigt bort och lagren avvecklades.
Marknaden löste inte problemet, förblindade politiker såg det inte ens. Coronapandemin har visat att det var naivt, dumt och farligt.
—Peter Franke, ledare i Arbetet.