Även de som önskat att Sverige snabbt skulle bli medlem av Nato borde nu känna olust inför den process som våra representanter ställdes inför – och accepterade…
Det var tydligt att Erdoğans ambition var att utnyttja situationen för att stärka sin egen ställning inför det kommande valet i Turkiet. Han begärde att Sverige skulle avbryta kontakter med kurdiska grupper i norra Syrien och dessutom öppna för vapenleveranser som kunde användas för nya turkiska attacker mot dessa kurdiska organisationer.
Erdoğan presenterade en lång lista på personer som han begärde att Sverige skulle utlämna till Turkiet. Flera på listan var kurdiska flyktingar som sökt en fristad i Sverige. Det var uppenbart att de skulle drabbas av stränga straff om de överlämnades till den turkiska säkerhetstjänsten. Det fanns förstås inga rimliga skäl för att de svenska förhandlarna i det här sammanhanget skulle börja diskutera den svenska flyktingpolitiken med Erdoğan. Men våra företrädare godtog ändå Erdoğans agenda.
Det är förstås pinsamt att både Ulf Kristersson och Tobias Billström, men också Magdalena Andersson tidigare, gjort uttalanden om att Turkiet är en demokrati. När de pressats under intervjuer har de hänvisat till att det hålls fria val i landet. Men det påståendet duger faktiskt inte som rättelse…
I dag hotas också det näst största oppositionspartiet i parlamentet av ett åtal som skulle förbjudas det att bedriva politisk verksamhet. Redan har enskilda parlamentariker från det partiet satts i fängelse. Många av partimedlemmarna är kurder.
En annan aspekt som våra förhandlare inte tycks ha förstått, eller medvetet förträngt, är de dramatiska förändringar av rättsväsendet som skett under senare år. Flera av domstolarna är påtagligt styrda av Erdoğans politiska regim. De få domstolar som försöker skydda rättssystemets integritet arbetar numera i svår motvind.
Vissa fall har tagits upp av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Starkt kritiska domar har fällts men den turkiska regimen har inte visat respekt för dessa beslut. På hemmaplan har Erdoğan vidgat begreppet terroristbrott till att också innefatta normal opposition, inklusive kritik av honom själv.
Man får intrycket att de svenska förhandlare som mötte Erdoğan faktiskt inte var medvetna om denna verklighet. Det speglar i så fall en anmärkningsvärd nonchalans och brist på förberedelser inför viktiga förhandlingar.
—Thomas Hammarberg, debattartikel i Dagens Arena.