En siffra är framskjuten i Tidölagets retorik. “Vår tids utanförskap heter 700 000 utrikes födda som inte kan försörja sig själva trots att de är i arbetsför ålder”, förklarade Ulf Kristersson i valrörelsen. “700 000 människor som därmed inte får arbetskamrater, arbetsgemenskap, som inte kan bidra till det gemensamma, vars barn aldrig ser sina föräldrar gå till jobbet.”
Han visste vad som skulle fastna i minnet: bilden av invandraren som en snyltare på vår välfärd. Då spelade det ingen roll att utfrågarna i SVT påpekade att studenter, föräldralediga och funktionsnedsatta var medräknade. Liksom 219 400 personer med arbete som huvudsaklig inkomstkälla.
– Uppenbarligen arbetar de för lite, svarade Kristersson.
Något att tänka på för butiksbiträdet som ser sin heltid hyvlas ner till strötimmar. Och för chauffören som år till jobbet innan barnen vaknar och kör taxi sextio timmar i veckan för småpengar.
Siffran 700 000 icke självförsörjande är något som stiftelsens siffertrillare har dragit till med. Den anger hur många utrikes födda i arbetsför ålder som vid en viss tidpunkt har inkomster som understiger 15 500 kronor i månaden. Inget annat…
Nu är järnröret framme. En dominerande, militant falang bland kapitalägarna ser i alliansen med Sverigedemokraterna möjligheter öppna sig. Flyktingar och anhöriga ska så långt möjligt motas bort, stadgar Tidöavtalet, och för dem som ändå får stanna blir vistelsen en närvaro på nåder. Permanenta uppehållstillstånd ska bort, och de redan beviljade kan komma att omvandlas till tillfälliga…
Allt främjar utbudet av billig, flexibel arbetskraft. Men flyktingar och anhöriga är för köparna sekunda varor. EU-kommissionen förordar import av tillfällig arbetskraft i stor skala men påbjuder vaksamhet: “om den inte utformas och hanteras på rätt sätt, kan migration som avsetts att vara cirkulär lätt bli permanent …” Produktionsförmågan är välkommen men inte människorna som besitter den.
Det tjänar inget till att hoppas på normförskjutningar i samhällets överdel. Avgörandet sker på annat håll. Endast i det kollektiva motståndet kan söndringen hejdas och lönearbetare av olika härkomst framträda som klass för sig.
Taxichaufförer i Stockholm och Umeå strejkar, anställda på tågen slåss för drägliga arbetsvillkor, och föreningen Solidariska byggare organiserar blockader mot byggföretag som lurar migrantarbetare på lönen. Det är ansatser. Vi behöver mer än så. Vi har en världsordning att välta.
—Mikael Nyberg, kulturartikel i Aftonbladet.