Det är ju precis nu, i coronakrisens epicentrum som vi också kan och måste planera för livet efter viruset. Och utnyttja våra erfarenheter av kampen mot covid-19 för att på samma starka sätt mobilisera mot den andra, mer långsiktiga men dock gemensamma fiende som hotar att förstöra liv, egendom och framtid för mänskligheten. Inte nu, inte nästa vecka men inom överblickbar tid. Klimatkrisen.
“När det värsta är över ska vi återstarta i grön omställning”. Ungefär så sa finansminister Magdalena Andersson häromdagen. Utmärkt!…
En Marshallplan diskuteras just nu i EU. Trump och Macron presenterar sig nu också som “krigspresidenter”. Men dessa skattebetalarnas pengar måste förses med kravet att företagen efter krisen snabbar på sin omställning mot fossilfrihet i produktionen, klimateffektivare godsflöden, och mer virtuella konferenser och digitala kommunikationsplattformar på bekostnad av antalet flygresor. Somliga företag måste kanske försvinna i den “kreativa förstörelse” som – om än smärtsamt – alltid varit en del av kriser och förnyande paradigmskiften…
Baslivsmedel transporteras hit från andra länder trots att vi skulle kunna producera dem minst lika bra och mera hållbart och klimatsmart på svenska åkrar. En åkerareal på 500 000 hektar, lika stor som Hallands yta, används för närvarande inte alls. Vi importerar även drivmedel till traktorer och maskiner, konstgödsel och utsäde. Sammantaget har vi idag den lägsta självförsörjningsgraden på livsmedel i EU, mindre än 50 procent; jämför Finland med 80 procent.
—Stefan Edman, debattartikel i Göteborgs-Posten.