I en essä i tidskriften Wired beskriver den brittiska författaren Laurie Penny hur de flesta av vår kulturs katastrofscenarier beskriver situationer där råstyrka och vapen är det som räddar de som överlever. Hjälten är en man, ensam mot naturen, zombierna, motståndarnas övermakt.
När krisen kom, vår kris, såg den helt annorlunda ut. Den som riskerar livet för att rädda oss andra är inte en prepper i patronbälte och kisande blick. Det är en underbetald timvikarie i hemtjänsten med en orosrynka mellan ögonbrynen som tvingades möta viruset utan handsprit.
Människorna i frontlinjen i denna apokalyps är inte soldater, utan sjuksyrror, läkare, städare och kassapersonal. Det är munskydden och respiratorerna som plockas fram ur de finska beredskapslagren, inte vapnen. Det visar sig att det som står mellan oss och kollapsen inte är råstyrka utan de gemensamma funktionerna, som vi delvis utarmat och konkurrensutsatt: äldreomsorgen, vården, trygghetssystemen. Det är också här bristerna syns.
Det talas om ett krig mot viruset. Men i ett riktigt krig efterfrågas aktivitet, strid. Det som krävs av de flesta av oss nu är det motsatta: passivitet, väntan, omsorg om andra, de små gesternas lågmälda solidaritet.
Om det verkligen var ett krig, frågar sig författaren Arundhati Roy, vem skulle vara bättre förberedd än USA och världens militära stormakter? Om det inte var masker, intensivvårdsplatser och handsprit som soldaterna i fronten behövde, utan pistoler, ubåtar, stridsflygplan. Skulle vi då verkligen lida brist på det mest grundläggande? Säkerligen inte.
—Karin Pettersson, Aftonbladet kultur.