Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo. I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm.
Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: »Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving. Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på »en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande«…
Att hyrorna i Wien är så låga som hälften av vad som gäller i Stockholm beror såväl på offentlig subventionering som att kommunen samarbetar med allmännyttiga byggföreningar som återinvesterar sina vinster i nytt bostadsbyggande. I svensk dumkontext – sådan som råder i partiledardebatter – skulle nog hävdas att inte en enda bostad skulle byggas om vinster skulle återinvesteras istället för att delas ut…
Hur som helst: Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder.
Subventionerna kostar förstås. Hela 0,9 procent av BNP. Låter det förfärande mycket? Betänk då att det är en lägre kostnad än vad majoriteten av länderna i EU har för sina bostadspolitiska system och att Konjunkturinstitutet prognostiserat att de svenska ränteavdragen kommer att kosta staten över 60 miljarder kronor om två mandatperioder. I Wien går subventionen till de många, i Stockholm mest till de välbemedlade.
—Birger Schlaug, blogg.