Sverige är på nytt ett xenofobiskt land. Ett land som skiljer mellan svenskt och osvenskt. Ett land där invandrarna allt oftare beskrivs som snyltare och brottslingar. Där “svensken” upplever ett påtagligt hot från “främmande kulturer”. Där de som inte ser hotet räknas som ansvarslösa. Där Jimmie Åkessons demagogiska retorik har blivit etablissemangets förklaring till de flesta samhällsproblem.
Så, om än mindre uttalat, var det också när jag kom till Sverige 1953. Fördomarna gällde då sådana som jag: sydeuropéer och katoliker. Vi inkluderades alla i förutfattade föreställningar om påven, maffian och om det “sydeuropeiska” kynnet och karaktären. Inte sällan sa svenskar till mig: “Ni italienare kan njuta av livet. Ni gillar inte för mycket arbete men väl sol, vin och sång”.
Så småningom stod det klart för mig att det fanns en rot till sådana uppfattningar: den antikatolicism som spridits från och med reformationen. En annan rot var en spridd övertygelse, inte bara i Sverige, om att “svensken” är urtypen för den rena förträffliga nordiska rasen…
Antikatolicismen, precis som den moderna antisemitismen, har sina rötter i Martin Luthers läror. Enligt honom var judarna “Hinns avföda” och “Satans avföring” och katolicismen “ett stinkande rövhål”…
Nya “teorier”, skrönor och historieförfalskningar läggs fram i dag för att åter skrämma vettet ur “svensken”. I dag pratar Jimmie Åkesson om invandrarhotet som det främsta hotet mot Sverige. I dag målar han fram en absurd bild som visar invandraren i allmänhet som mördare, våldtäktsman, bidragsfuskare och terrorist. Och än en gång går hans ohöljt xenofobiska propaganda hem hos många svenskar.
I dag är efterföljarna till judarna, katolikerna, samerna och sydeuropéerna invandrare som flyr från livsfara och fattigdom. I dag dominerar xenofobin och rasismen på nytt den svenska samhällsdebatten.
—Ettore Nobis, född i Milano, till Sverige 1953, debattartikel i Göteborgs-Posten.