Vi har levt med kärnvapen i 75 år. Vanan invaggar oss i trygghet. Falsk trygghet, då det har varit många tillbud då ett kärnvapenkrig varit nära att utlösas av misstag. General Lee Butler, som på 1990-talet var befälhavare för USA:s samlade kärnvapenstyrkor har sagt: “Att vi överlevt beror inte på skicklighet utan på tur, eller kanske Guds försyn”. Hur länge kan vi förlita oss på detta?
En som ofta ställde den frågan var Maj Britt Theorin… Hon arbetade med kärnvapenfrågor som riksdagsledamot och senare som ledare för den svenska nedrustningskommissionen, liksom i Europaparlamentet. Hon spelade en viktig roll när Sverige beslöt att avstå från att anskaffa atomvapen…
Många strategiska experter menar att risken för ett kärnvapenkrig ökar för närvarande… Under 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, fanns knappast någon risk för ett kärnvapenkrig. Man skulle då ha kunnat börja uppfylla sina åtaganden från 1968 och förhandla om kärnvapnens avskaffande. Det skedde inte. Vi i fredsrörelsen insåg, äntligen, att kärnvapenstaterna inte alls vill avskaffa sina kärnvapen, tvärtemot vad man påstod.
Därför lanserade Läkare mot kärnvapen tillsammans med den nybildade organisationen ICAN, den internationella kampanjen för förbud motkärnvapen, avtalet TPNW, som skall förbjuda kärnvapnen…
Förbjuda kärnvapen? Så naivt! Tjuvar försvinner väl inte för att stöld är förbjudet? Naturligtvis inte. Men lagar är normerande, liksom internationella avtal.
Sverige har inte skrivit under TPNW, trots att Sverige var med i arbetet med avtalets tillkomst. Orsaken är ett önskemål från det amerikanska försvarsdepartementet som inte skulle uppskatta en svensk underskrift. Sverige lyder. I själva verkat bedriver USA en kraftig kampanj mot avtalet och fortsätter att försöka förhindra stater att skriva under. Uppenbarligen anser USA att avtalet är viktigt.
—Gunnar Westberg, ordförande IPPNW, debattartikel i Göteborgs-Posten.