Det är nödvändigt att höja rösten igen. Miljardrullningen till det militära försvaret fortsätter, i Sverige och världen, siffrorna från SIPRI förskräcker. Militärutgifterna i världen ökar för femte året i rad och beräknas år 2019 till 1917 miljarder US dollar vilket motsvarar 2,2 procent av världens BNP. USA och Kina står för över hälften…
Den svenska säkerhetspolitiken har normerats kring en påhittad geopolitisk hotbild. Logiken i detta bottnar i en maskulin maktutövning som resulterat i upprustning och ökad vapenexport. Att Sverige är medföljare i ett globalt militärt maratonlopp är tragiskt, och när vi samtidigt begränsar flyktingmottagandet har vi nått anständighetens gräns.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska traditioner aktualiserades under Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd åren 2017-2018 då folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, jämlikhet och humanitära frågor stod på dagordningen. Vapenexporten innebär att Sverige för krig per ombud och på tryggt avstånd från vårt eget land, det är vår tids nykoloniala verklighet.
Den politiska diskussionen i Sverige om yttre säkerhet präglas sedan flera år av en tydlig krigsretorik. Alternativen sägs vara ett utvecklat samarbete och samövande med Nato-länderna eller medlemskap i Nato. Temat är detsamma hela tiden, en överdriven hotbild och att ryssen kommer. Eller att krav på att Sverige inte ska underteckna FN-avtal om att förbjuda kärnvapen.
Bristen på inre säkerhet för halva befolkningen, kvinnor, talas det mindre om och våldet på gator och torg skylls på invandring.
—Jaime Gomez, Maria Persson och Mats Ekenger, Fi, debatt i Syre.