I skuggan av Rysslands hänsynslösa invasion av Ukraina har opinionen kring medlemskap i Nato gjort en skarp sväng från en klar majoritet emot (65 procent i Sifoundersökning från juni 2017) till en majoritet för (51 procent i Demoskops undersökning i början av mars i år).
Det är inte så konstigt att vi blir skrämda av Rysslands krigföring, som verkar gå ut på att bomba sönder människors försvarsvilja och utplåna deras människovärde. Nato är världens mäktigaste försvarsallians. Det är klart att det skulle kännas skönt att ha den i ryggen om ryssen kommer.
Mer förvånande är den politiska reaktionen. Trots allt är ju de folkvaldas uppgift att ha helikopterperspektiv och att arbeta med strategiska vägval för landets bästa. Av de välgrundade argument som hållit Sverige utanför Nato i över 70 år hör jag ingenting.
Artikel 5 i Natos fördrag slår fast att ett angrepp på en av medlemsstaterna är att räkna som ett angrepp på hela Nato, och därför är det varje medlemslands skyldighet att försvara det angripna landet…
Medlemsländerna förbinder sig alltså att rycka ut till varandras försvar men också att upplåta sina territorier för utplacering av vapen och trupper. Det innefattar även kärnvapen. I ett land som beslutat sig för att avveckla kärnkraften, hur kan inte detta vara ett ämne för intensiv debatt? Är vi verkligen okej med att ha brittiska, franska eller amerikanska kärnvapen på svensk mark? Ett medlemskap i Nato måste föregås av betydligt mer kvalificerad debatt än den som hörs nu.
—Jiang Millington, krönika i Tidningen Global.