Att rysk kultur – konst, musik, litteratur – är något annat än rysk maktpolitik och imperialistiska anfallskrig borde vara en självklarhet. Kontakten med den stora ryska kulturen får aldrig brytas. Dostojevskij eller Sjostakovitj, Tjechov eller Kropotkin – raden av viktiga ryska författare, konstnärer och tänkare är lång. Vår upprördhet mot Putins välde får inte gå ut över allt detta fantastiska som genom seklerna strömmat emot oss – och demonisering av allt ryskt är moraliskt och analytiskt helt förkastligt.
Tyvärr har det ju framkommit att rysktalande i väst och i Sverige ibland känt sig trakasserade. Och konstiga beslut har fattats, som när Arla stoppar filmjölkssorten Kefir på grund av förpackningens omslag. Sådana tilltag är att banalisera motståndet mot det ryska anfallskriget.På Dramaten i Stockholm går sedan någon vecka Maxim Gorkijs pjäs Natthärbärget. Det är en fantastisk förställning. Jag såg den på premiären. Regissören János Szász har gett den nytt liv och fogat in den i samtiden… Idag är Maxim Gorkij ju närapå bortglömd. Jag har knappt hört någon uttala hans namn i kulturvärlden på årtionden…
(Pjäsen) blev en succé redan när den sattes upp i Ryssland och den gjorde snart sitt segertåg på europeiska scener och med tiden kom pjäsen att filmatiseras. På sätt och vis är detta ett mirakel, ty i Natthärbärget finns ingen handling, ingen intrig, inga vändpunkter, inga höjdpunkter, inga moraliska ställningstaganden, ingen sentimentalitet – allt som finns är ett intensivt talande på samhällets botten…
Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. Men idag står Natthärbärget också vid själva utgången av alla sådana samhällen, efter att en lång era i västvärlden som präglades av ökad jämlikhet och välfärdsbyggen sedan länge är förbi. Natthärbärget går att lägga vid sidan av till exempel Elinor Torps reportagebok “Vi, Skuggorna; ett samhälle du inte känner till” där hårt exploaterade migrantarbetare i dagens avreglerade Sverige skildras. Där möter vi restauranganställda och byggjobbare som lever sina liv på nåder.
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.