Sverige är inte i krig, och en majoritet av befolkningen är alltså inte övertygad om att ett svenskt medlemskap i Nato, just nu, är det bästa sättet att se till att så fortsätter vara fallet.
Att döma av stämningsläget i den politiska och mediala offentligheten skulle man dock snarare kunna tro att siffran var 86 procent. Den majoritet av befolkningen som sätter ett frågetecken framför ett svenskt Natomedlemskap avskrivs regelmässigt som verklighetsfrånvända fegisar. Varför?…
De enligt min uppfattning tyngsta argumenten mot Nato är, symptomatiskt nog, också de som mest sällan hörs i debatten. De förtjänar därför att upprepas. Det första är att Nato är en kärnvapenallians och kärnvapen är det absolut onda. Som medlem skulle Sverige förbinda sig till den destruktiva doktrin om avskräckning som i dag i praktiken hindrar västvärlden från att militärt ingripa till stöd för Ukraina.
Det andra argumentet handlar om framtiden. Ska vi inom loppet av några veckor, på basis av en bräcklig och grälsjuk politisk majoritet, fatta ett beslut som kommer att påverka framtiden i årtionden framöver? Redan i dag vet vi att halva det politiska etablissemanget i Natos största medlemsstat USA har svurit trohet åt en auktoritär dåre som har kallat Putin för “geni” och uppviglat till en statskupp mot demokratin. Om bara två och ett halvt år kan samma person ånyo vara USA:s president och därmed den som de facto fungerar som Natos – och därmed Sveriges – överbefälhavare…
De ekonomiska prioriteringar som militarismen och glorifieringen av den tvingar fram är precis de motsatta till vad både Sverige och världen behöver…
Nato har sent omsider erkänt klimatkrisen som den konfliktskapande faktor den är, men de summor som kommer att satsas på militär upprustning de närmaste åren kommer också att ta resurser från den hållbara utveckling som på längre sikt är det enda som kan trygga fred och säkerhet.
—Björn Wiman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.