Lagen om anställningsskydd har redan “anpassats” för att efterlikna det tidiga 1900-talets anställningsskydd. Den 1 juni 2007 kom anställningsformen av allmän visstid. Den gav arbetsköparna möjlighet att provanställa personer för hur lång tid som helt. Anställningsformen som gör det möjligt för arbetsköpare att från en dag till en annan bestämma huruvida en människa får jobba eller inte. Som ger dem makten att förtrycka och tysta sina anställda med hot om att inte få jobba kvar.
LAS är i dag ett minne blott av vad den en gång var, men en viktig del av kärnan finns kvar: Arbetsköparen kan bara säga upp dig på sakliga grunder. Antingen måste det föreligga arbetsbrist eller så måste du ha brutit mot det köpekontrakt du skriver under som det står anställningsavtal på…
Men vem kommer våga engagera sig i fackliga frågor om utredningens förslag blir verklighet? Vem kommer våga säga ifrån till koncernens VD eller till platschefen? Vem kommer våga stå upp för sin arbetskollega som blir trakasserad på jobbet? Vem kommer våga sätta sig i en position där arbetsköparen tycker du är jobbig som framför lagens krav, när de kan hävda samarbetssvårigheter utan saklig grund och göra sig av med den jobbiga individen?
Meningen var att utredningen skulle finna ett förslag som fortfarande upprätthöll en grundläggande balans mellan arbetare och arbetsköpare. Arbetsköparna sitter redan idag på makten över kapitalet och rätten att leda och fördela arbetet, och bestämmer därför också när det är arbetsbrist…
Utredningens förslag tystar oss arbetare. Utredningens förslag tystar oss som företräder våra kollegor på golvet. Utredningens förslag skickar svensk arbetsmarknad tillbaka till tiden där vi arbetare stod utanför bruksgrindarna med mössan i hand och tiggde om jobb.
Därför får vi inte vara tysta nu – vi måste göra allt vi kan för att stoppa det här förslaget, som skulle skicka oss tillbaka till en tid då otrygghet präglade en arbetares liv!
—Gabriel Jöngren, debattartikel i Dagens Arbete.