Labours farväl till gräsrötterna

När Labour 2015 utsåg Jeremy Corbyn till partiledare signalerade det ett tydligt steg i riktning mot det förstnämnda alternativet… Corbyn bars fram av hundratusentals människors hopp om ett Storbritannien “för de många, inte för de få”.

Utvecklingen som följde gjorde Labour till det mest intressanta socialdemokratiska partiet i Europa. I det som en gång var tredje vägens vagga formades en rörelse som i ord och handling utgjorde ett verkligt alternativ till nyliberal åtstramningspolitik. På fyra år mer än fördubblades partiets medlemsantal och många kände för första gången att politik var något för dem.

I valet 2017 lyckades Labour vinna 40 procent av rösterna, och därmed uppnå den största ökningen i procentenheter för partiet sedan andra världskriget. I valet 2019 gick det betydligt sämre, sannolikt mycket för att man ändrat sin hållning i Brexit-frågan. Corbyn annonserade sin avgång och det efterföljande partiledarvalet vanns av Starmer, parlamentsledamot sedan 2015 och talesperson i EU-frågor…

Sedan Starmer tillträdde har Labour tappat en femtedel av sina medlemmar. Många har lämnat i besvikelse men tusentals har också tvingats bort genom en systematisk utrensning på godtyckliga grunder, som torde få den mest avtrubbade partiräv att tappa hakan. När partikongressen inleddes i lördags var det med ett helt batteri av förslag från ledningen på organisatoriska förändringar som skulle försvaga medlemmarnas ställning i partiet ännu mer…

Samtidigt har kongressen antagit flera motioner med offensiva reformförslag, bland annat utbyggnad och elektrifiering av kollektivtrafiken, en omfattande satsning på gröna jobb i offentlig sektor, stora investeringar i grön teknik samt att järnvägen, posten och energibolagen ska ägas gemensamt.

Det visar att den politiska viljan i medlemskåren inte kuvats, trots att ledningen vidtagit drastiska åtgärder för att göra Labours vänstersväng till en historisk parentes.

Kristin Linderoth, krönika i Dala-Demokraten.