Kulturkrig? Nej allt handlar om pengar

Det sägs att politiken är ett kulturkrig, men jag säger att det mesta handlar om pengar och att resten är en rökridå.

Retoriken i offentligheten har aldrig varit obehagligare, mer uppiskad. Att följa den här valrörelsen är en feberdröm där ens värsta fantasier blir besannade innan man ens hunnit sätta ord på dem själv. Förnedringsstraff för barn? Javisst, varsågoda. Det är lätt att fastna där. Vid utspelen och avförmänskligandet.

Men provokationerna skymmer något centralt. Nämligen att valrörelsen handlar om ekonomiska intressen som ska skyddas. Och att den kanske viktigaste händelsen i svensk politik det senaste årtiondet var när Sverigedemokraterna 2015 sålde ut sitt motstånd mot vinstintresset i välfärden efter framgångsrik lobbying från Kreab, som grundades av moderaten Peje Emilsson som också äger Kunskapsskolan, en av landets största friskolekoncerner.

Det finns ett handslag i svensk politik som ser ut så här: Sverigedemokraterna får hetsa mot muslimer och invandrare och driva politiska förslag som “återvandring” och skamstraff för barn utan att KD/M/L på allvar protesterar eller bryter samarbetet.

I utbyte får svensk höger majoritet i riksdagen för en ekonomisk politik som gör att de kan sänka A-kassa och sjukförsäkringen och samtidigt skydda ägarklassens ekonomiska intressen i svensk välfärd.

Sammanfattningsvis: Sverigedemokraterna säljer ut sina arbetarväljare. Högern säljer ut invandrarna. Vinnare blir den brunblå fyrklöverns företrädare som får ta plats i regeringskansliet…

(Svensk höger har) under 80 års tid har pumpat in enorma summor pengar i opinionsbildning. Inte för att de vill få till bättre fungerande marknader eller en mer konkurrenskraftig ekonomi som man hade kunnat tro…

I många år nu har näringslivets kamporgan Dagens Industri på ledarplats försökt lugna sina läsare med att SD inte är så farliga, och att de övriga högerpartierna skulle ha en “civiliserande” inverkan på Jimmie Åkessons parti. Senast i somras skrev ledarsidans chef PM Nilsson att SD har en särskild uppgift i svensk politik när det gäller att “motverka rasism”. Det är inte utan att man undrar hur han tycker att det går.

Sanningen är ju att det som har hänt är exakt det motsatta. Detta handslag, eller ska vi kalla det brunhögerns Molotov-Ribbentroppakt, har i stället radikaliserat liberaler, moderater och kristdemokrater. I brist på ryggrad och eget politiskt projekt bortom skattesänkningar och att skydda sina uppdragsgivare, välfärdskapitalisterna, har de gjort SD:s politik och världsbild till sin egen.

Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.