Kravet på arbetstidsförkortning lever, men inte i riksdagen

Vad har Belgien och Region Värmland just nu gemensamt? Den politiska viljan att förkorta arbetstiden. Hos en majoritet av det svenska folket finns också stöd för en sådan reform. Det visar den senaste SOM-undersökningen om allmänhetens åsikter kring sex timmars arbetsdag. Men bland partierna på riksnivå är frågan död. Inte ens Vänsterpartiet driver den längre aktivt…

Tidigare i år startade där inte mindre än tre pilotprojekt med 30 timmars arbetsvecka (i Värmland). Tre vårdenheter omfattas, däribland Torsby och Arvika sjukhus, och projekten varar i sex månader. Den gamla lönen kvarstår. Det är Vänsterpartiet som tillsammans med Värmlandssamverkan (M, C, SiV, KD, L, MP) har enats om arbetstidsförkortningen. Politikerna vill visa att de vågar tänka nytt.

En viss Fredrik Larsson uttalar sig både positivt och inkännande i Region Värmlands pressmeddelande inför starten av projektet. Han är regionstyrelsens ordförande och moderat. Inte vänsterpartist…

Så, kravet på arbetstidsförkortning lever i högsta grad. Om inte i riksdagens plenum, så i varje fall i regionstyrelsernas sammanträdesrum…

Alla hoppas de att försöksverksamheterna ska ge ringar på vattnet. Att projekten ska bestå. Men från partierna på riksnivå är det som sagt märkligt tyst, trots att de flesta försök och experiment hittills har visat goda resultat, också i andra nordiska länder…

Kanske är det som sociologen Roland Paulsen är inne på: Arbetstidsförkortning är vänsterns blinda fläck. I SVT:s Ekonomibyrån pekar han på det paradoxala i att produktiviteten nästintill har fördubblats sedan den senaste arbetstidsförkortningen på 70-talet. Samtidigt handlar de politiska förslagen i dag om att förlänga arbetstiden, som höjd pensionsålder.

Arbetarrörelsen var en gång i tiden bra på att göra det fullkomligt otänkbara, nödvändiga och önskvärda. Kanske bävar ett parti som Socialdemokraterna inför sprängkraften i ett förslag som sex timmars arbetsdag. Om det infördes på nationell nivå skulle det tveklöst innebära en radikal omfördelning av resurserna. Men det skulle också öka jämlikheten.

Johan Frick, krönika i Dagens Arena.