Man tar ner gatuskyltarna i Kiev, rapporteras det. Skulle ryssarna tränga in så ska ingen kievbo behöva säga var Majdan, det centrala torget, eller Kresjtjatik, huvudgatan, ligger. Än mindre ge adresserna till presidentpalatset, regeringen eller parlamentet… Idén verkar fiffig – och bekant. Jo, detta var en av de effektivaste motståndsmetoderna i Prag 1968, förra gången Sovjet/Ryssland angrepp ett helt europeiskt land. Historien upprepar sig, åtminstone i det lilla…
Rysslands Vladimir Putin har dammat av samma plan som Sovjets Leonid Brezjnev använde mot Tjeckoslovakien 1968. Denna blev formellt en framgång – en oberoende nationell form av socialism krossades. Men inte folket. Det sovjetvänliga nya styret förblev i tjugo år utan legitimitet. Angreppet blev början till Sovjets fall.
Motiveringen för invasionen 1968 var att det pågick en “kontrarevolution” mot det socialistiska systemet av sovjetisk modell. Nu är det alltså fråga om “folkmord”. Och att Ukrainas ledning består av nazister och narkomaner. Så grov var aldrig Brezjnev. Men i grunden ligger, som en självklarhet, uppfattningen om att Ryssland har rätt att upprätthålla sin dominans.
Ett spontant välkomnande av de socialistiska “befriarna” som Sovjet väntat på uteblev helt. Detta bidrog till att Sovjetledningen fick backa från ett totalt maktövertagande.
Också i Ukraina har den ryska regimen gjort en fatal felbedömning. Ukrainarna känner sig inte alls som tillhörande Ryssland. Att många talar ryska, inte ukrainska, påverkar inte att de identifierar sig som ukrainare. En opinionsundersökning veckan före invasionen visade att 85 procent betraktar sig som ukrainare. Allt eftersom krisen har förstärkts har majoriteten för att samarbeta västerut blivit starkare, också bland dem som bor i östra Ukraina.
Ingen vet hur detta kan sluta. Hur länge det militära motståndet kan bestå. Eller om rent av Rysslands “specialoperation” misslyckas.
—Olof Kleberg, essä i Dagens Arena.