Om vi ska följa Parisavtalet och sträva efter högst 1,5 graders uppvärmning är vår koldioxidbudget förbrukad inom tio år, om vår nuvarande utsläppstakt fortsätter. Tidsmarginalen för att vända klimatutvecklingen är alltså kort. Det brådskar!
Ur klimatsynpunkt ser jag två huvudspår avseende skogsbruket. Det ena är att gammal skog binder stora mängder koldioxid inte bara i veden, utan även i marken. Det andra spåret är att den koldioxid som frigörs vid kalavverkning visserligen kommer att sugas upp av växande skog. Men det dröjer 50–150 år innan den skogen blir koldioxidneutral.
Det bara är en mindre del av skogens timmer som används klimatneutralt i form av sågtimmer som tjänar som långvarig kolsänka. Denna konsekvens åsidosätts grovt av skogsbolagen vid kalhuggning i allmänhet och av naturskog i synnerhet, det senare inte minst för att den orörda skogen äger en större biologisk mångfald, men också är den största kolsänkan.
De stora skogsägarna är värst. Statliga Sveaskog, Sveriges största skogsägare, tillämpar nästan uteslutande så kallat hyggesbruk, det vill säga totalavverkning. Samtidigt skryter Sveaskog i stort uppslagna annonser att bolaget ägnar sig åt naturvårdshänsyn och hållbarhet.
Skogsbolagen har blivit ett gott exempel på hur företag väver in ordet “hållbarhet” i sin marknadsföring, fast det inte är något annat än en etikett för att ligga rätt i tiden. I själva verket döljer det något annat. Med en påkostad lobbyverksamhet förleder man inte bara allmänheten.
—Mats Hultman, insändare i Dagens Nyheter.