Vilka är vi när vi vaknar efter febern? frågade sig nyligen Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. Just nu måste vi hantera den akuta krisen, men snart behövs “en stor idé om hur Sverige och världen bör se ut post corona”, skrev hon. Hon och andra har pekat på flera inneboende tendenser i den pågående krisen: statens återkomst, den undanryckta mattan under globaliseringens fötter, det totalitäras lockelser.
En av de mer uppenbara slutsatserna är att det måste bli slut på just in time-samhället. Just in time är en företagsekonomisk modell som bygger på att minimera lagerhållning, vilket sparar kostnader och gör produktionen mer flexibel.
Corona visar att det inte är en hållbar modell. Inte i offentlig sektor, där det är häpnadsväckande att regionerna inte har sjukvårdsmateriel i beredskap. Men också i näringslivet stöter modellen på problem: industrin kan inte producera om insatsvaror slutar tillverkas i Kina, alternativt stoppas vid någon av Europas hastigt stängda gränser.
Man kan också se just in time-filosofin som en bredare sjuka, där vi som samhälle slutat leva med marginaler. Kanske handlar det bara om vanlig mänsklig fantasilöshet.
När kalla kriget tog slut trodde vi att vi inte längre behövde ett försvar. När arbetslösheten bland högutbildade och svenskfödda blev mikroskopisk trodde de att ingen behövde a-kassa längre.
vi gillade att få sänkt skatt trodde vi att det gick att effektivisera vården i motsvarande grad, utan att det skulle få några konsekvenser.
Och så vidare. Vi måste lära oss att som samhälle tänka mer långsiktigt och mer försäkringsmässigt.
—Marika Lindgren Åsbrink, LO-utredare, debattartikel i Dagens Samhälle.